En tidlös scen

Låt oss förflytta oss till Frankrike, och en berättelse från andra hälften av 1100-talet.

 

Jag återkommer nu till kvinnan om vilken jag berättar. Hon grät dovt och ljuvt, liggande till höger om den unge mannen, men flyttade sig plötsligt från sin sida. Länge liggande orörlig, fruktar Partonopeu att hon inte vill att han skulle närma sig henne, då hon ligger där utan att röra sig. Han vänder sig mot henne och lägger alldeles försiktigt handen på hennes midja. Försiktigheten och kontaktens sensualitet får honom inte att rulla över, men hennes lena och ljuva hy får honom att tappa fattningen. Hon vänder sig mot honom och säger: "Sluta! Din åtrå driver dig till vansinne." Gripen av skam, inkapabel till minsta ord, sträcker sig den tysta och tjuriga ynglingen längs hela sin sida av sängen. Han närmar i sin fruktan sin hand mot den som har honom under sin charm. Generös låter hon honom hålla på; men när han närmar sig än mer säger hon till honom: "Det räcker så, sluta!" Han tar henne om midjan; hon håller sina ben tätt ihop, och han griper bestämt tag om henne med intensiv energi. "Du handlar illa", protesterar hon; och adresserar honom, Partonopeu, som slänger henne bestämt mot sig: "Min herre, du kommer missta dig!" säger hon medan han trycker sig mot henne. "Sluta, min herre," säger den vackra, då han lyckas dra isär hennes ihoptryckta lår, "du gör mig verkligen arg". Han har öppnat hennes lår och tryckt dem mot sina; i det att han plockar hennes oskulds blomma erbjuder han henne sin, ty båda upptäckte för första gången kärlekens njutningar. Den stackars flickan mottar allt detta i stillhet, och nöjer sig med viskningar. Hennes hjärta slår som en trumma: "Ack! utropar hon, hur svag har jag inte varit? Om jag hade haft styrkan hade jag brutit alla dina fingrar, det försäkrar jag dig om, men du såg mycket väl min svaghet och utnyttjade det till att plåga mig. Se där hur du kan vara nöjd: känner du dig bättre nu?" "Ja, mycket, min dam, säger han, till den grad att jag kommer vara lycklig för evigt." "Herregud, jag vågar knappt tro det, svarar hon, ty ni andra, ni män är så lättsamma att när ni når slutet av er lust, lämnar ni oss med era hån; men jag förtjänar inte att raljeras kring för att ha blivit tagen av dig, och inte förtjänar jag att lida för att ha gett vika för dina lustar."

 

Spoiler alert: det slutar med att de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar.

 

Meningen med livet är att flytta berg och att krossa patriarkatet.


Jag söker vår tids romantiker på Colin.se

Jag kommer ihåg när den där #killgruppen på twitter skapades av monsieur Cimon Lundberg. Nu skulle en ny rörelse killar med känslor FÂ TA PLATS i samhället! Krossa förtrycket!!!!! osv osv.
Känsliga killar, finns det en plats för dem i samhället? 
 
Om man ser bilder på de stora romantikerna från ca 1800-talet ser man bilder på män i yvigt hår och len hy, kanske påsar under ögonen som visar de sömnlösa nätterna och poetiska genierna som finns där bakom de blanka, stora ögonen. 
 
Söta killar med känslor. Olyckligt förälskade, passar inte in i samhället, revolterar!
 
Jag surfade in på Colin.se! Jag ville se om de här gossarna kunde motsvara de där cry babiesarna från förr.
Ok, so far so good: yviga kalufser med tänkande blickar mot fjärran. Svartvitt - ok ok, känns känslosamt. Man kan klicka sig in till "läsning" eller "streetstyle" och sen bloggar och sånt. Jag är lite otålig så trycker på "läsning" och väljer bland krönikor. Det är bilder på skribenterna. Den där Cimon verkar ha en personlig fotograf, finns massor av bilder på honom. Jag letar vidare, läser rubrikerna, och lite om vad krönikorna tar upp. Jahapp. Vill ju se om det finns något som påminner mig om romantikerna. Mycket handlar om att killar utsätts för sexism, jaha, letar vidare. Till slut ser jag en krönika av en David Sundgren som heter "Bygg ditt egna tåg för i helvete!" och verkar handla om att bryta sig fri från samhällets krav på att rätta sig i leden. Den tar vi! Låt oss då börja vår läsning...
 
Krönikan börjar med meningen "Samhället fångar oss med ingångna mönster och normativa rumsbilder. Det är med enorm tacksamhet jag får göra lite hur jag vill. Nio till fem, nej tack."
 
Vi är fångade av ingångna mönster och normativa rumsbilder! David skriver om att vi tvingas studera i grundskolan och sedan gymnasiet om vi ska få jobb, och sedan ska vi antingen läsa på universitet och/eller jobba nio till fem. Jag har inget emot en kritik av lönearbetet och så vidare, men jag tolkar det som att David inte tänkt abordera ämnet riktigt på det sättet jag skulle vilja, så vi fortsätter på hans linje istället. Antingen anses man enligt David som idiot ellet som entreprenör (han menar att dessa saker är olika så antar att vi måste tolka det som sådant också för att förstå David), och att han är ingetdera. Han är inte entreprenör eftersom att han inte bidragit med något nytt till världen, han skriver: 
 
"Jag skriver; det har hänt förut."
 
David lever inte ett vardagligt liv, han lever efter vad dagen kräver och erbjuder. Han reser omkring, flyttar till främmande platser. Han är aldrig ledig, men han är aldrig på jobbet heller (det verkar inte vara hans grej).
 
"Det finns ingenting som heter helg för mig. Inte heller finns ordet semester i mitt vokabulär. Inte i den faktiska meningen i alla fall. För, jag kan uppenbarligen skriva ordet och förstår dess betydelse. Men nu ska jag inte glida iväg på en halvimproviserad lektion i svenska."
 
Nej David, gör inte det.
 
Låt oss se nu om han kanske närmar sig romantikerna. Idag har jag börjat läsa Lamartines Graziella (vilket är skälet att jag började tänka på romantikgossarna) från mitten av 1800-talet, om en ung mans resa runt i Italien, 18 år gammal, och som blickar mot det förgångna; han vandrar runt i antikens fotspår i Rom och tar sig till Neapel främst för att söka upp Vergilius' grav.
 
"Det tycktes mig som att de hade levt här igår (Vergilius och Tasso) och att deras aska (från deras begravningar) fortfarande var ljummen. Jag såg längre bort Posillipo och Sorrento, Vesuvius och havet, längs atmosfären av deras vackra och ljuva genier."
(Jag ber om ursäkt för att min ihoprafsade översättning inte gör texten rättvisa.)
 
Ynglingen står på en främmande plats, långt borta från sin familj i Frankrike, och skapar sitt liv, precis som David. Lamartines protagonist ställer sig på samma plats som de stora innan honom stått på, och han känner dem i luften. Han tar tag i det man inte kan ta tag i. Lamartine kallar åldern där runt 18-20 för den då man lever i en blandning av dröm och verklighet. I Rom går tiden åt att promenera runt, faktiskt åt att vara:
 
"Jag gick ut om morgonen, ensam, innan stadens rörelse kunde distrahera tanken hos en kontemplerande. Jag bar historikerna, poeterna, beskrivarna av Rom, med mig under armen. Jag gick och satte mig eller så irrade jag runt bland det öde Forums ruiner, vid Colosseum, på den romerska landsbygden. Jag betraktade, jag läste, jag tänkte under hela tiden. Jag gjorde Rom till min egen seriösa studie, men en studie av handling."
 
Det handlar om att finna sig själv, och sin roll som liten människa i någonting väldigt stort. Jag antar att David uttrycker samma sak här:
 

"Att hitta mig själv i en stad jag aldrig varit i på egen hand förut, utan någonstans att sova eller planer att fullfölja. Aldrig tidigare har jag, till mitt minne, känt mig så vilsen och liten. När jag inte hade någonstans att bo eller lämna min väska. Och då har jag rest runt ensam i Indonesien. Men med känslan av att vara minst på jorden och inte veta ett dyft om vad som händer runtomkring är viktigt. Jag inser för varje dag som går att jag vet så mycket mer än jag vet att jag vet.

Det är häftigt, och för att inte glömma, lärorikt över alla gränser!"

 

Eller så gör han inte det.

Kanske finns dagens romantiker på Colin.se. Där finns åtminstone killar med yvig kalufs och känslor. 

 

"Samhället är i förvandling, normer krackelerar i varje hörn och nya problem ser sitt livs första ljus. Det är bra. Det är nu det finns utrymmen för mig att göra det jag vill. När jag ser mig omkring finns det massor av lediga platser."

 

Huruvida normer krackelerar och samhällets förvandlas struntar vi i nu, men visst ser nya problem sitt livs första ljus. Ett av problemen kanske är att se utrymmen för att göra det man vill, lediga platser, att placera sig på och se sig och sin möjlighet till framgång, medan man trampar Vergilius' ljumma aska kall och slocknad.

 

Du skriver, David, och ja det har hänt förut, men nog kan du kalla dig entreprenör - för ditt och dina colinkollegors sätt att skriva är något nytt.

 

Entreprenör eller idiot; världen är ditt ostron, och valmöjligheterna äro oändliga!


Jag tror att jag pratar om läppstiftsfeminism?

"Vi är i ett samhälle av ”sex” eller snarare ”sexualitet”: maktens mekanismer riktar sig mot kroppen, mot livet, mot det som får det att öka, mot det som stärker arten, dess vigör, dess kapacitet till dominans eller sin förmåga att brukas. Hälsa, avkommor, /../, artens framtid, den sociala kroppens vitalitet, makten talar om sexualiteten och till sexualiteten; denna är inte en markör eller symbol, utan målet och siktet. Och det som skapar dess vikt, det är inte så mycket sin ovanlighet, sin sårbarhet som sitt insisterande, sin lömska närvaro, det faktum att den är överallt både belyst och föraktad."

Detta skrev (typ, jag har översatt mycket slarvigt, får kolla det igen om jag får tid) Foucault i sin första volym av sina böcker om sexualitetens historia. Han menar i samma kapitel att patriarkatets ursprung är att patriarken i det antika samhället hade kontroll över livet och döden. Han valde om ett nyfött barn skulle få leva, eller om det skulle dö.
”Rätt till makt och makt över liv” kallar han (typ, jag har översa…..) kapitlet.
Patriarkatet är alltså ett samhälle där just patriarken är makten, och makten märks i användandet av kroppen, kontrollen av denna.

Fénice i Chrétien de Troyes roman Cligès från 1100-talets Frankrike är kär i just Cligès. Hon är dotter till Tysklands kejsare, Cligès är riddare. Hennes far, patriarken, vill gifta henne med antingen den eller den. Hmm. Man håller möten, rådgivningar – men Fénice har ingen talan. Hon är ju kär i Cligès dessutom, ingen som fadern ens tänkt på. Han har kontroll över hennes kropp och alltså över hennes liv.
Fénice har en guvernant som heter Thessala. Hon ser att Fénice är orolig över sin situation, och börjar agera för att fixa ihop Fénice med Cligès (han är också kär). Kärleksparet är rätt passiva, men de blir ihop till slut efter mycket möda från Thessalas sida; som har genom magi och list lyckats lura patriarken och samhällets konventioner, och parar ihop dem. Det är i min mening hon som är historiens hjälte, eftersom att hon tar handlingen i händerna.
Hon tar kontroll över Fénices kropp, eller kanske hjälper hon Fénice till att göra det själv. Berättelsen slutar med att Fénice proklamerar sin kärlek och vilja till ett jämställt förhållande.
Det är helt enkelt en väldigt intressant, och rätt underhållande, berättelse.

Hur många krönikor och blogginlägg har jag inte läst som vill bevisa varför Beyoncé är feminist. Hon sjunger om pengar och om att kvinnor snurrar jorden och har kvinnligt band och gud vet allt. Och detta är så klart viktigt. Men jag har haft svårt att förhålla mig, för Beyoncé sjunger samtidigt att hon minsann är kvinna, vill ta hand om hus och hem yada yada. Det finns kanske motsägelser här, men spelar det någon roll?

Vi lever alltså i ett patriarkat (jag menar annars hade vi inte ältat Beyoncés feminism i alla dessa texter), i vilket kroppen sätts i sin kontext och ska bidra till samhället. Jag ser det som att Beyoncé är både Fénice och Thessala på samma gång i detta. Hon är fru Carter, älskar sin man bla bla hennes bästa vän jajajjaja, men hon är också Thessala; hon gör ständigt en grej av att ingen annan än hon bestämmer över vem hon ska vara med. To the left, to the left, hörs DIREKT om du är en slyngel! I En varg söker sin pod konstaterades det att det verkar så jobbigt att alltid vara beredd att inte ta någon skit och ja jag håller med. Fy fan vad jobbigt att vara både Fénice och Thessala samtidigt? Hopplöst förälskad och känslostyrd och sårbar samtidigt som listig, slug, magiker och drivkraftig. Ingen rast och ingen ro, om man ska vara en kvinna med kontroll över sitt eget liv.

Beyoncés del i kapitalismen passar ju in här. Hennes förmögenhet av all reklam för hm och pepsi och gud vet allt gör henne, kanske först som just snuskigt förmögen förvisso, mindre beroende av vad samhället kräver. Who run the world? Ja, men pengar och kapital det vet vi ju sedan länge.
Hennes förmögenhet hjälper henne att lite enklare leva ut som Thessala fierce.
 
Sen kan vi gärna diskutera kapitalism.

Man kan tala om Beyoncés vilja att laga mat och hennes små kläder och krälande på scenen hur länge man vill, men den här powern det så ofta talas om när det talas om Beyoncé tror jag helt enkelt består i hennes förmåga att vara Fénice och Thessala – kvinna och patriark. Hon säger själv i filmen HBO gjorde om henne att hon ersatte sin egen pappa som manager (eller tja den som har kontroll vad det nu ger för titel), och att det var extremt svårt - men en nödvändighet för att bli självständig. Det gör det nästan övertydligt hur hon tar över patriarkens roll i sitt eget liv.
Det är så man i grunden blir könlös, och det är just i grunden man gör revolution.
Allt detta ackompanjeras av hennes gedigna och konstanta uppmuntran till kvinnor att ”celebrate themselves” och följa hennes exempel att leva och vara glad och framför allt vara självständig och inte ta någon skit. Hon sa i den där filmen också att hon älskar sin make, det är hennes bästa vän yada yada, men att ingenting kan mäta sig med ett samtal med en annan kvinna. Kvinnor delar erfarenheter och förstår varandra på ett sätt som män aldrig kan. Hon beklagar sig i samma film över hur samhället ger kvinnor och män olika förutsättningar i livet och möjligheter. Men okej, man kan väl kanske klaga på att hon är som folk säger "för perfekt" och sjunger om vigselringar ena dagen och att man måste vara självständig den andra. Och som sagt, uppmuntrar tjejer att följa hennes felfria exempel. För allt det där är nog verkligen skitjobbigt och många tunga bördor på en individs axlar. Ja, men patriarkatet suger. Min fråga är hur man egentligen skulle ta avstånd från det om det nu är möjligt.

Min hommage till mamma och de två som sökt högstadiefransklärarutbildningen

Hey mama, I want to scream so loud for you

Because I'm so proud of you, let me tell you what I'm about to do

I know I act a fool, but I promise you I'm going back to school

I appreciate what you allowed for me, I just want you to be proud of me

Kanye West – Hey Mama

Jag har växt upp med franskan, utan att först förstå den eller kunna tala den. Guy de Maupassant-samlingen står stadigt i bokhyllan. Morfars gamla Le Bon Usage står där år efter år. Jag åkte till Paris för första gången sommaren innan nian. Det var jag, mamma, lille Hannes som satt i vagn och kusin Maija. Det var ett av åren med de där värmeböljorna. Vi bodde i min storebror Mårtens studio nära Place de Clichy, och åt billig burkmat hemma för att ha så mycket pengar så möjligt att lägga på nöjen. Vi åkte till Eiffeltornet, och mamma väntade nedanför i timmar eftersom att hon är så höjdrädd. Jag blev kär i Paris under den resan och det har alltid stannat kvar. Trots att jag och Maija blev förföljda av en läskig man ända från loppmarknaden i Clignancourt till innanför tunnelbanespärrarna. Och vi köpte Smirnoff ice på kvällen när mamma och Hannes var hemma, klockan var kanske åtta. Vi åkte till Notre Dame på kvällen och såg äldre ungdom göra konster på inlines. Där satt vi nästan varje kväll, jag och Maija, och hittade folk att prata om och skratta åt.

I sexan hade jag börjat läsa franska; jag lärde mig ”jag heter Ellen”, jag lärde mig säga kanin och ko, att ”jag har du har han har vi har ni har de har”. Jag fortsatte i gymnasiet. Vår lärare i geografi hade varit på Madagaskar och visade oss diabilder och pratade franska om sina studier där och all flora och fauna, på franska. Jag fattade inte mycket, om ens något.

18 år åkte jag till Paris och blev au pair. Jag skulle aldrig flytta hem igen. Fyra månader och oändligt många gräl senare hade jag flyttat hem igen. ”Är du hemma på semester?” frågade kompisar när vi sågs igen i Bredäng, ”nä, det funkade inte riktigt” fick jag snopet svara.

Tiden gick. Jag fick lite lärarvick i franska och spanska, lärde sexor säga ”tårta”, ”musik”, ”jag har du har han har vi har ni har de har”. ”Hade jag trott att jag var stor verkligen, när jag egentligen var så där liten?” tänkte jag. Jag fick, var det av Mårten eller av mamma, Främlingen. Jag läste den, och jag var fast. Jag hade upptäckt något här.

Bodde i Spanien med min kompis som pluggade på universitetet och jag ville också. Jag fick läsa kurser på komvux. Läste franska. Började läsa Franska A i Uppsala. Vi fick läsa lingvistik, litteratur i världsklass, historia. Vi lärde oss ett språk och på vis kunde vi börja även bättre förstå vårt eget. Jag älskade det, så jag fortsatte, och jag har inte slutat. Jag bodde ett år i Frankrike och läste vid Nanterre. Jag skriver nu min masteruppsats i franska, och är fortfarande lika glad att jag läste Främlingen där då, att mamma fick mig att läsa La vie devant soi om Madame Rosa på sjätte våningen i Belleville som tar hand om de små barnen av prostituerade. Att jag spenderat alla de där dagarna på loppmarknaden i Clignancourt och hittat alla möjliga saker att spärra ögonen vid. Att jag ändå fått uppleva det jag fått uppleva, även om det är att gå gråtande längs boulevard de Pigalle en kväll för att inte klara av att vara hemma hos sin egen chef – även om man möter på svin längs vägen. Jag är tacksam över att jag fått tillgång till litteratur som Mariveaux, Hugo, de Beauvoir, Sartre, Chrétien de Troyes, Condé, Debord. Att jag kunnat förstå Jacques Brels texter.

Men att det bar dit var kanske inte så konstigt; i bokhyllan har morfars Le Bon Usage alltid stått stadigt, precis som den guldbruna Guy de Maupassant-samlingen. Jag är så tacksam över sådana som min mamma. Som hjälper elever att på olika sätt samla ihop pengar för att kunna åka till Paris, till något av de billiga vandrarhemmen, och stiga upp i Eiffeltornet, medan hon står där nere bland hopen och väntar i timmar. Varje år lär hon dem genom olika lekar att räkna un deux trois quatre. Hon är engagerad i deras lärande och i dem. Min mamma, tillsammans med sina kollegor, behövs i Sverige.

Att två personer i hela Sverige sökt högstadielärarutbildningen i franska gör mig på riktigt ledsen. Det är en lika stor katastrof som att NO-ämnena saknar högstadielärare.

På fredagarna köper de ibland kladdkaka för de vill prata med mamma om olika saker. De anförtror sig åt henne. ”Du är väl vår lärare nästa år?”

Att inte höja statusen för, ja, alla lärare, men inte minst för högstadielärare är att vända ryggen mot de här barnen. Det finns bara en sak att göra: höj lönen. Låt barnen lämna en bit av sitt hjärta i Paris från toppen av Eiffeltornet, och få dem att självmant kämpa sig igenom Främlingen en andra och en tredje gång.

Det enda jag vill säga egentligen är att jag är så himla tacksam. <3

 

Låt Victor Hugo visa vägen i vinster i välfärden-dramat!

Det är svårt att vara socialdemokrat idag, man vill vara många till lags: arbetarna, medelklassen, vårdföretagarna. Alla ska med! Det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig i debatterna och i valrörelser när man vill locka alla och spela för alla lag. Låt oss, som vi så ofta borde, ta lärdom av en viss herr Victor Hugo, och hans dramatiska projekt…

När Victor Hugo skulle sätta upp Hernani på la Comédie Française 1830 hände den så kallade ”Hernanibataljen”, hehe. Hugo, ledare över den romantiska rörelsen, hade så klart med sin premiär lockat till sig de unga romantikerna, dessa svartrockiga jämlikhetsvurmande emos – men de var inte ensamma; de konservativa, de som fortfarande hade sån där krullig vit peruk, kom ockå, och de var arga. Det blev bråk, det blev handgemäng, jag tror till och med att en dog.

För Victor Hugo var det viktigt att få sätta upp pjäser på la Comédie Française (prestigen var inte direkt betydelselös) och detta betydde att han var tvungen att skriva pjäser som kunde accepteras där, men som inte stred mot hans romantiska tankar. Han var tvungen att finna en balansgång, och det gjorde han väl efter många om och men, han liknade bittert dramatikern vid en kopplad hund, vars hals slitits ut av censurens koppel – det var inte lätt att få ut sitt geni.

Nåväl, Hugo gjorde inte bara de konservativa arga med sina kontroversiella verk (ni vet hur romantikerna visar att varje människa är jämlik och att det sublima finns i allt precis som det groteska), men även liberaler. Varför? Liberalen var ju av en progressiv, god ideologi, vilken Hugo väl ändå tillhörde, varför all kritik? Jo, för att det är skillnad på att stå för ideal inom den dominanta ideologins ramar och att inte erkänna just det som dominerar. Hugo vägrade göra det senare. Hugos texter var för sina samtida skilda från det dominanta ramverket. Hugo vägrade acceptera konformismen.

Hugo vägrade det borgerliga dramat där hjälten samlar familjen, försonar samhället, löser upp samhällets uppdelning, för att återskapa ”en enad familj”. Han gör genom sina texters struktur motstånd mot hela denna dominerande tanke om samhället, genom att bryta mot de regler som finns för hur ett drama ska se ut. Han gör om dramatiken i grunden. Han tar bort vissa essentiella rolltyper (adjuvantens roll är om inte motsägelsefull så ytterst begränsad, till exempel), han gör pjäsens tempo oförutsägbart. Hjältens motståndare kan komma att bli personen som driver hjälten mot sitt mål, hjälten själv kan korrumperas av det groteska, och så vidare.

Ruy Blas i pjäsen med samma namn är en simpel lakej på slottet i Spanien, och blir kär i ingen mindre än drottningen. Den mäktige Don Salluste gör honom till premiärminister i landet (han har sina skäl), och som detta blir Ruy Blas väldigt populär, står upp för folket – han är ju en del av det – men! och detta är ett viktigt men, han finner sig i sin roll snabbt, längtar tillbaka till dagarna när Spanien var ett stort imperium och han blir snart bekväm i sin roll som – om än populär - försvarare av monarkin. Han finner sig snabbt i ordningen, i sin roll som makthavare, han korrumperas.

Han har sina politiska visioner, han har sina mål, men anledningen till att han ens går med på att ge sig in i denna fars med Don Salluste är eftersom att han älskar drottningen, och han kommer henne närmare på detta viset. All politik bedrivs av kärlek, som Hugo själv tyckte. Det är klyschigt, men kärleken är drivkraften för varje romantiker.

Nu säger socialdemokraterna ”nja, okej då” till vinster i välfärden. De blir alla till lags. Bodström sa igår i någon morgontv att företag självklart ska gå med vinst ty vinsten är dess drivkraft, och idag såg jag Jämtin citeras sägande att företagens drivkraft inte ska vara vinst. Alla ska med! Socialdemokraterna är ett arbetareparti, de kom till makten genom visioner och raka bud, ett rakt intresseområde – arbetarens. Idag är det inte lika tydligt. En lång tid i maktens centrum korrumperar människor, antar jag, och nu har de funnit sin roll försvarande den liberala dominansen, precis som Ruy Blas skulle försvara den gamla monarkin. Synd. Socialdemokraterna är inte ens regerande, ändå verkar de ha glömt hur det är att vara lakej.

Hugo vägrade acceptera hur det borgerliga dramat återförenade ordningen, samhällets ”familj”. Han vägrade det i sina dramer helt och hållet – han vägrade det i replikerna, karaktärerna, och i själva textstrukturen. Han gjorde motstånd från själva grunden. Han revolutionerade hela den litterära modellen med sina pjäser.

Löfven säger att samhället är en familj, socialdemokraterna vill återförena oss så vi blir till en lycklig, enad samhällskropp, inom det dominanta ramverket. Därför är inte deras beslut förvånande angående vinster i välfärden. Som Bodström sa: alla företag drivs naturligtvis av vinst, och socialdemokraterna liknar idag mer än någonsin ett företag, vars drivkraft är att vinna val om man så måste fatta kongressbeslut ”nja”. Trist, man kan ju fråga sig, var är kärleken?

Summan av kardemumman är alltså: det är inte med socialdemokraterna i spetsen vi kommer delta i Hernanibataljen, det är kanske inte heller vad socialdemokraterna vill, men då måste jag ändå ställa frågan: finns det något socialdemokraterna faktiskt vill?


Tankar kring Venezuela och Chávez och förordet till Cromwell

Vad är det groteska, det är något jag frågar mig lite stilla i sinnet dessa dagar. Tror det har att göra med att jag för stunden är lite *inne i romantiken*, och läste Victor Hugos förord till Cromwell, i vilket han förklarar rörelsen, eller inte bara den utan även litteraturen, dess historia och – konsten! Det är det mest storslagna förordet? Det är bra! Som vi alla vet är ju för romantikern lika viktigt som det sublima det groteska – det högsta och det lägsta – allt lever i beroende av varandra och finns i allt. Mmm, detta groteska, vad är det? Idag? Är det den sublime Batman mot den groteske Bane? Är Leksand kommun som skatteplanerar det groteska? Är det Hugo Chávez som provocerar USA i det att han möter dess fiender (förlåt, mötte. Frid över ditt minne)? Är det skatteplanerarkommunen så frågar man sig vad är det sublima? Är det tv-licensbetalarna som tittar på melodifestivalen? Är de sublima de som ger Barack Obama Nobels fredspris och skriver krönikor som *berättar hur det ligger till* med Chávez EGENTLIGEN, ty EGENTLIGEN är ju Chávez grotesk, måtte de fattiga fatta det.

Eller? Jag vet inte alltså, jag funderar. (och nej det där var ej en twist på Descartes fras dock att nu när jag tänker vidare kanske det kan få vara det varför inte men i sådana fall med en lite halvusel ordföljd där i bisatsen)

Vad är det sublima utan det groteska?

Som vi vet visar sig i romantiken ofta det upphöjda finnas i det man trodde var det groteska – och det groteska i det som man ansåg vid den första anblicken vara upphöjt.

På tal om Venezuela så minns jag att min vän bodde där och en gång i veckan deltog i ett filosofiskt seminarium. Gubben som ledde detta kallar vi filosofen (för det är verkligen vad vi kallar honom), och han var så mysig med sitt vita skägg och tankar kring allt och han älskade när ungdomens hjärnor knakade.

Jag och min vän åkte till Ejido en eftermiddag för att bada i en källa. När vi kommer fram är det lugnt, inte en människa syns på gatan, det är tyst. Det är ett så kallat ”barrio”, eller som brasilianerna säger, ”favela”, om det gör det tydligare. Där finns som överallt en stor propagandaplansch med Chávez på och info om hur man fixar rent vatten i kommunen. Vi går in mot den stora skogen, mot källan. En liten farbror möter oss på en stig; han bär sin utslitna turkosa för stora t-shirt både ut och in, och bak och fram, och han stöttar den lilla taniga kroppen på en rustik käpp. Munnen har väl kvar hälften av sina tänder. Han stoppar oss och säger att oss väntar faror om vi fortsätter in, varpå vi ler, nickar, tackar, säger adjö. Den lille farbrorn insisterar, men det struntar vi i. Vi skrattar till och med lite, precis som simba skrattar när han är där i hyenaområdet. Väl ombytta till badkläder står vi och plaskar i källan. Då kommer två killar, och på bara några sekunder står min kompis och pratar med dem. Förvirrad som jag är märker jag det så klart när hon redan står och tömmer sin väska på saker. Jag ser i den ena killens hand som han diskret har vid höften en gammal pistol, och de börjar säga till mig att också ta fram mina saker. Nu bör det sägas att vi inte hade mycket med oss, dessutom hade vi köpt varsin CD på bussterminalen av en grupp folkmusikfarbröder – som rånarna avvisade. De tog våra telefoner, min kamera, men passet lät de mig ha kvar (jag vet!), och de lät oss behålla fyra bolivares så vi kunde betala bussresan hem sen. När de börjat gå fick jag en flipp och ropade på dem, och bad dem om jag inte kunde få tillbaka mitt minneskort från kameran, ”alla bilder är ju där”, vilket de gick med på (JAG VET!); ”snabbt!!” sa de till mig och jag skakade och började lirka med kameran svarandes ”ja det klart!” (jag vet…).

Sedan går de, vänder sig om, ser på oss och säger att vi ska låtsas som ingenting.

När de gått sätter jag mig chockad på en stubbe, i handen ligger minneskortet. Jag och min kompis tittar på varandra och allt vi kan göra är att skratta. Vi skrattar, vi blir tysta, skrattar, skärper till oss och går. Vi åker tillbaka till Mérida. Det är en lång bussresa.

Dagen hade inte gått som planerad pga händelse, och min kompis missade således sitt filosofiseminarium.

Dagen efter går vi dit, då det är ett till då. Den skäggige filosofen med sina lärjungar frågar min vän var hon var dagen dessförinnan och vi börjar förklara situationen. Vi pratar, hjärnorna knakar, mysfarbrorn ler. Han gör detta år ut och år in helt gratis, han gör det av passion för lärdomen.

Vad är då det groteska? Vad är det sublima? Är det groteska den magre tandlöse i barriot som inte kan klä på sig? Är det sublima den vänlige gamle mannen som lever i sina rena vita linnekläder, för och av visdomen?

När min vän, efter att ha deltagit i seminariet hos filosofen under ett års tid, skulle säga farväl innan flytten hem till Stockholm, var han ledsen att hon skulle fara. Sedan tog han med sin hand ett fast grepp om hennes bröst, varpå hon chockad frågar vad han håller på med. Han skrattar, så är män säger han.

 

Jag ska hem till Sverige, jag och min vän står klockan sex på morgonen i en kö som sträcker sig över hela terminalen. Det är en av många köer. Vi delar upp oss – får jag ingen biljett kommer jag inte till Caracas. Min vän pratar med en kille näst längst fram, hon berättar att vi är i akut behov av biljett till kvällens bussresa, och han låter henne stå med honom i kön. Timmar senare lyckas vi köpa biljetten. Vi är evigt tacksamma, så klart. Jag ger honom en börs i Venezuelas färger jag virkade i kön, den var rätt ful.

Om kvällen säger jag farväl och träffar börsägaren, vi åker tillsammans. Han ska till Caracas eftersom att han ska till armén. Han är officer. Han har rest runt mycket i landet, han verkar kunna varenda hörn, ”ska man skydda sitt land måste man känna sitt land”. Jag berättar att jag ska flytta till Frankrike och han berättar om när de åkte dit; de reser rätt mycket i armén och träffar andra i andra länder. Han gav mig ett litet gosedjur, eftersom att jag hade gett den där börsen. Jag kände mig extremt töntig.

Väl i Caracas tar vi en taxi, jag ska till flygplatsen. Taxin är en gammal bil, sätena är inte helt intakta och alla dörrar har inte lås. Vi talar i taxin och taxichauffören visar ett respektfullt "ok" när han hör gosedjursgivaren vara officer. Radion är på hela resan, Chávez talar. Han berättar avslappnat om sina unga år, och sina år som ung i armén, han skrattar lite mellan anekdoterna. Vi är tysta i taxin, ibland skrattar någon tyst med, ibland alla tre.

På löpsedlarna runt om i staden spekuleras det kring presidentens cancer. Jag flyger hem till Stockholm.

 

Victor Hugo visste allt vad han pratade om när han sa att det groteska inte behövs i konsten utan är konsten, för vad är det sublima utan det groteska? Och i det man tror är det sublima finns oftast det groteska. Så idag är det groteska vad för något? Kanske är det Bane, kanske är det skatteplanerande Leksand - kanske är det Chávez, för att på så vis låta den sublime hämta sitt fredspris i Oslo.

Jag för min del vet i alla fall att det groteska finns i en mysgubbe i vitt skägg klädd i vita linnebyxor, som lever för och av visdomen.


Tvärtomspråket

Funderade lite på "hen". Har tröttnat lite på ämnet, eller nä, skoja - det har jag verkligen inte - är mest "neutral" numera.
Då fördes tankarna till "laísmo", "leísmo" och "loísmo" - nämligen fenomenet i spanskan där man i objektsform bryter mot normen och definierar om det rör sig om man eller kvinna, trots att det är grammatiskt fel. Istället för att allt är "hen" och "henom" så vill man säga om det är "han", "hon","honom" eller "henne", helt enkelt.
Detta har sin historia. På artonhundratalet till exempel så var det vanligt att poeterna ville visa vilket kön pronominet syftade på. Romantiska poeter, ni vet - alltid ska de då vara märkvärdiga! Nåväl!
En fråga är ju: startade de något nytt, eller skrev de bara vad som sades i vardagen? Svårare att vara säker på.
Idag är detta mycket vanligt, det skiljer sig lite på var man är och vilka objektsformer man syftar på, men la RAE har idag accepterat "leísmon" (dvs att man märker ut med den maskulina dativformen då det är en man man talar om som ackusativ), och den finner man till och med hos NOBLESSEN (mhmm) redan 1897.
Det har tagit tid för "leísmon" att bli accepterad av akademien, och de andra två fenomenen är inte accepterade. "Leísmon" är även uppmanad att undvikas. Detta gör inte att färre tar till dessa fenomen. För det är ju trots allt inte så språk fungerar: det är inte uppifrån, från akademierna, som språket skapas - det dessa gör är ju att definiera normer som tillsammans ska utgöra en ordning och gemensamma faktorer; detta blir språket. Man kan kalla akademierna för en vän av ordning.
Men det här vet ni ju så klart lika väl som jag.
 
Hur går det då för det omvända, nämligen för "hen"? Jag vet inte, men jag är nyfiken. Mitt intryck är att det går lite enklare att bruka det nu än tidigare, att "chocken lagt sig" på sina ställen. Typ. På twitter finner jag det mycket användbart eftersom att det är färre tecken i ett litet "hen" än i "han eller hon". Det finns bara ett problem, och det är att oftast, dvs i 99 procent (typ) av fallen då jag använder det i tal så kan jag inte låta bli att göra det med en rätt ironisk ton. På något sätt klämmer man in hela affären som är den debatt som förts, i det lilla ordet. Använder jag "hen" så påminner jag om genuspedagoger i Kvällsöppet, Nöjesguidhen-feminister och om ängsliga föräldrar som "minsann ska låta sin dotter ha rosa OCH INGET KAN STOPPA DETTA FATTA!!!1" and. so. on. Ordet för med sig en historia och konnotationer, som ju är självklart. Det är ett laddat ord i min mun och det blir därför inte samma som om jag säger "den" eller "han eller hon". Detta eftersom att det har kommit uppifrån, har tvingat sig till att bli ett ställningstagande, och har inte dykt upp ur det vardagliga, allmänna bruket.
Mamma sa att i hennes skola (högstadium söder om söder fyi) använder eleverna "hen" - men alltid med ironi i tonen.
 
Man kan säga att "hen"-affären går tvärtemot "leísmon", och det enda vi kan göra är att luta oss tillbaka och observera hur det kommer gå för båda dessa fenomen. Vi kan vara hur nära vänner av ordningen vi vill och även försöka besluta vad ordningen bör vara, men i ärlighetens namn tror jag vi bara kommer bli frustrerade då. Så jag lever vidare och hoppas att den där ironiska tonen sakta men säkert dämpar sig, till att tystna helt. Någon gång. I framtiden.
Om språket vill.

Den där självföraktande feministeliten

Jag tänker på detta med antifeminism och att Genusnytt är igång igen (suck) och så. Och så tänker jag på att man kallar feminism för elit och så tänker jag självklart på lite diskursanalys (hurra nu blir det fest!). 
Kvinnor kanske har makt idag. Jag tänker framför allt på Mona Sahlin, Cristina Kirchner, och Ségolène Royal (bland andra). Allihop: kvinnor med makt. Eller?
 
Efter valet 2007 i Frankrike har man gjort genusanalyser på diskursen som fördes, och tyvärr hade inte Royal en chans att vinna mot Sarkozy. Hon var ständigt porträtterad som främst mor, skönhet, kvinna.
De moderliga sidorna hos henne var mycket intressanta (och vem skulle ta hand om barnen om hon vann?! - yngsta barnet var om jag inte minns fel 20 år) och klädvalen fick fylla ut plats bland de politiska analyserna. I ett incipit av en artikel i Le Monde läste man följande:
 
"Man hör ljudet, väldigt snabbt, av en hårtork. Frisören lämnar rummet. Elegant tar sig Ségolène Royal till Paris."
 
Garcin-Marrou skriver i "Ségolène Royal ou le difficile accès au panthéon politique" att detta incipit är intressant då de visar hur man framställer Royals skönhet som något konstruerat, som något hon lär sig. "Se hur hon anpassar sig till dagens normer om vad som är vackert!", typ. Hon närmar sig det kvinnliga idealet, kanske, men förflyttar sig bort från presidentpalatset.
Partikamraten Martine Aubry har blivit kallad "En kvinnlig politiker som är maskulin" (förlåt för denna översättning), och det var ju så klart inte bra. Min kompis sa till mig i år (hon syntes mycket under årets kampanj (då en man var kandidat, THANK GODDD)) att "hon ler aldrig" och det var i princip allt han kunde säga om sin uppfattning kring henne. Frågan är väl vad som är okej som kvinna med makt. Hmm. Antingen är man arg och manlig, eller så darrar ens röst, och låter gäll, som tidningarna skrev om Royals röst.
 
I fransk media verkar man dock inte ha några problem med den argentiska presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon framställs i varma ordalag och även som en varm och vänlig människa. Lite som en landsmoder. Man brukar ett språk som visar på hur hon enar folket och bryr sig. Och detta är väl bra. Det är bara det att hennes diskurs återges främst med ord som inte riktigt rör hennes politik, mer varma ord som egentligen inte betyder något; hon tycker mest att det är viktigt att man "enas", eller att hon berättar att brasilianska Rousseff grattat henne till valvinst med "väldigt ömma ord" (n.b. kvinna som sagt dessa, som en liten parentes).
Andra saken som gör denna "varma image" lite problematisk är att hon också med denna känslosamma bild av sig tycks förknippas med sin avlidne make, Néstor, rätt konstant. Han länkas till henne i artiklar och man citerar hur hon pratar om "honom".
Detta blir självklart intressant först när man jämför med andra politiker, och tja, faktum är att de andra politiker som jag jämfört med inte har framställts på detta sätt. Det är lite politik i Kirchners diskurs, mer känslor, värme och "honom".
 
Vi ska inte glömma Mona Sahlin och den rapportering i tidningarna som fördes när hon var partiledare. Du kanske minns http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1650&grupp=9101&artikel=3976490 och då även http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/1650/8861.pdf (jag vet inte hur man länkar smidigt tyvärr).
 
Det enda jag vill ha sagt, när jag tänkte på antifeministerna och Genusnytts revival och så är väl att om nu kvinnofolket och "femenisterna" är eliten, varför ska de då hålla på och slå ner sig själva och vägra släppa in varanda i maktens rum?

Fransk främlingsfientlighet och “de unga”.

Jag tänker testa detta med tumblr, attention whore som jag ju faktiskt är. Jag tänkte att jag kunde skriva om en artikel jag läste förut av Bruno Maurer, som heter “Qui sont les jeunes ? Utilisation de dialogisme dans Présent”. Den rör hur den “lepénistiska” tidningen, dvs den som stödde Le Pen - kort och gott en främlingsfientlig tidning som heter Présent för ett par år sedan ansåg sig vara censurerade i den allmänna debatten. De kände att de inte kunde snacka skit om “invandrarna” så som de ville. Då började de referera till dessa genom att skriva “de unga” (citationstecken ej satta av mig).

Exempel: “Bråk mellan ‘unga’ i Etampes: en död.”

Så här höll de på och lirkade med språket. Vad som skedde i detta systematiska bruk av dessa: “” samt ett ord som väcker vissa konnotationer (som ju alla ord självklart gör) var att man skapade en gräns mellan läsarna av Présent och “de unga”. Det som man associerade till “ung” var associationer man hade (som främlingsfientlig självklart) till “invandrare”.

Varför då ordet “ung”? Bourdieu skriver i sin artikel med titel “La ‘Jeunesse’ n’est qu’un mot” att ordet “ungdom” inte har någon egentlig mening - vi är alltid yngre än och äldre än någon. Att i grunden är det ett ord som öppnar för variation kring hur man ska det klassificera och att det helt enkelt öppnar för manipulation. Maurer skriver att det inte var en slump att man valde just “ung” som ord, då man associerar ungdomen med egna trender, beteenden, sätt att leva och ofta att de har problem att komma in på arbetsmarknaden, att de helt enkelt står utanför sysselsättningen.

Substantivet “yngling” (FÖRLÂT för denna översättning) kom att bli ett adjektiv som karakteriserade “gruppen invandrare”.

För att återkomma till dessa: “”. Varför är de viktiga? Jo, för att de tecknen i detta fall har en funktion att peka ut någon och namnge denna någon - denne Andre. När man väljer att benämna någon annan med citationstecken på det viset som Présent gjorde så för man in denna andra i sin diskurs som något avvikande. Authier-Revuz skriver i sin artikel “Ces mots ne vont pas de soi : Boucles réflexives et non-coïncidences du dire” om hur dessa små tecken ofta skapar en saknad i texten (notera att det finns olika klassifikationer i hur man citerar), ett hål skribenten uppmanar läsaren att fylla. Man hamnar i en situation där läsaren (antagligen omedvetet) drar en slutsats av dessa citationstecken, och dessa är ett sätt för skribenten att ha sin åsikt närvarande i texten.

Anledningen till att, förutom att enbart ge “gruppen invandrare” (herregud) ett nytt namn, men till att även ge dessa ett namn omringat av citationstecken är för att just inkludera denna “nya grupp” in i deras diskurs, att ta in den Andre - och öka avståndet mellan Présent och den Andre; “de unga”.

I Frankrike är främlingsfientlighet ett jättestort problem och senaste nytt är att man försöker göra Jeanne d’Arc till “lepéniste” (tänker på första maj). Inom lingvistiken kan vi se upp till franshennen, men vi borde ju se Frankrike som ett varnande exempel inom andra områden, om en säger.

Jag kom att tänka på detta och på hur man aldrig ska låta sig manipuleras av språkbruk, och på att den Andre finns alltid i din värld och du är den Andre för någon annan. Och nu har jag testat tumblr. <--- Men skaffade blogg istället för det här var tydligen "det längsta som publicerats pâ tumblr" enligt Johanna. Satte, sâ blev det! Kramz.

Om

Min profilbild

RSS 2.0