Jag tänker på detta med antifeminism och att Genusnytt är igång igen (suck) och så. Och så tänker jag på att man kallar feminism för elit och så tänker jag självklart på lite diskursanalys (hurra nu blir det fest!). 

Kvinnor kanske har makt idag. Jag tänker framför allt på Mona Sahlin, Cristina Kirchner, och Ségolène Royal (bland andra). Allihop: kvinnor med makt. Eller?

 

Efter valet 2007 i Frankrike har man gjort genusanalyser på diskursen som fördes, och tyvärr hade inte Royal en chans att vinna mot Sarkozy. Hon var ständigt porträtterad som främst mor, skönhet, kvinna.

De moderliga sidorna hos henne var mycket intressanta (och vem skulle ta hand om barnen om hon vann?! - yngsta barnet var om jag inte minns fel 20 år) och klädvalen fick fylla ut plats bland de politiska analyserna. I ett incipit av en artikel i Le Monde läste man följande:

 

 

Garcin-Marrou skriver i "Ségolène Royal ou le difficile accès au panthéon politique" att detta incipit är intressant då de visar hur man framställer Royals skönhet som något konstruerat, som något hon lär sig. "Se hur hon anpassar sig till dagens normer om vad som är vackert!", typ. Hon närmar sig det kvinnliga idealet, kanske, men förflyttar sig bort från presidentpalatset.

Partikamraten Martine Aubry har blivit kallad "En kvinnlig politiker som är maskulin" (förlåt för denna översättning), och det var ju så klart inte bra. Min kompis sa till mig i år (hon syntes mycket under årets kampanj (då en man var kandidat, THANK GODDD)) att "hon ler aldrig" och det var i princip allt han kunde säga om sin uppfattning kring henne. Frågan är väl vad som är okej som kvinna med makt. Hmm. Antingen är man arg och manlig, eller så darrar ens röst, och låter gäll, som tidningarna skrev om Royals röst.

 

I fransk media verkar man dock inte ha några problem med den argentiska presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon framställs i varma ordalag och även som en varm och vänlig människa. Lite som en landsmoder. Man brukar ett språk som visar på hur hon enar folket och bryr sig. Och detta är väl bra. Det är bara det att hennes diskurs återges främst med ord som inte riktigt rör hennes politik, mer varma ord som egentligen inte betyder något; hon tycker mest att det är viktigt att man "enas", eller att hon berättar att brasilianska Rousseff grattat henne till valvinst med "väldigt ömma ord" (n.b. kvinna som sagt dessa, som en liten parentes).

Andra saken som gör denna "varma image" lite problematisk är att hon också med denna känslosamma bild av sig tycks förknippas med sin avlidne make, Néstor, rätt konstant. Han länkas till henne i artiklar och man citerar hur hon pratar om "honom".

Detta blir självklart intressant först när man jämför med andra politiker, och tja, faktum är att de andra politiker som jag jämfört med inte har framställts på detta sätt. Det är lite politik i Kirchners diskurs, mer känslor, värme och "honom".

 

Vi ska inte glömma Mona Sahlin och den rapportering i tidningarna som fördes när hon var partiledare. Du kanske minns http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1650&grupp=9101&artikel=3976490 och då även http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/1650/8861.pdf (jag vet inte hur man länkar smidigt tyvärr).

 

Det enda jag vill ha sagt, när jag tänkte på antifeministerna och Genusnytts revival och så är väl att om nu kvinnofolket och "femenisterna" är eliten, varför ska de då hålla på och slå ner sig själva och vägra släppa in varanda i maktens rum?