En tidlös scen

Låt oss förflytta oss till Frankrike, och en berättelse från andra hälften av 1100-talet.

 

Jag återkommer nu till kvinnan om vilken jag berättar. Hon grät dovt och ljuvt, liggande till höger om den unge mannen, men flyttade sig plötsligt från sin sida. Länge liggande orörlig, fruktar Partonopeu att hon inte vill att han skulle närma sig henne, då hon ligger där utan att röra sig. Han vänder sig mot henne och lägger alldeles försiktigt handen på hennes midja. Försiktigheten och kontaktens sensualitet får honom inte att rulla över, men hennes lena och ljuva hy får honom att tappa fattningen. Hon vänder sig mot honom och säger: "Sluta! Din åtrå driver dig till vansinne." Gripen av skam, inkapabel till minsta ord, sträcker sig den tysta och tjuriga ynglingen längs hela sin sida av sängen. Han närmar i sin fruktan sin hand mot den som har honom under sin charm. Generös låter hon honom hålla på; men när han närmar sig än mer säger hon till honom: "Det räcker så, sluta!" Han tar henne om midjan; hon håller sina ben tätt ihop, och han griper bestämt tag om henne med intensiv energi. "Du handlar illa", protesterar hon; och adresserar honom, Partonopeu, som slänger henne bestämt mot sig: "Min herre, du kommer missta dig!" säger hon medan han trycker sig mot henne. "Sluta, min herre," säger den vackra, då han lyckas dra isär hennes ihoptryckta lår, "du gör mig verkligen arg". Han har öppnat hennes lår och tryckt dem mot sina; i det att han plockar hennes oskulds blomma erbjuder han henne sin, ty båda upptäckte för första gången kärlekens njutningar. Den stackars flickan mottar allt detta i stillhet, och nöjer sig med viskningar. Hennes hjärta slår som en trumma: "Ack! utropar hon, hur svag har jag inte varit? Om jag hade haft styrkan hade jag brutit alla dina fingrar, det försäkrar jag dig om, men du såg mycket väl min svaghet och utnyttjade det till att plåga mig. Se där hur du kan vara nöjd: känner du dig bättre nu?" "Ja, mycket, min dam, säger han, till den grad att jag kommer vara lycklig för evigt." "Herregud, jag vågar knappt tro det, svarar hon, ty ni andra, ni män är så lättsamma att när ni når slutet av er lust, lämnar ni oss med era hån; men jag förtjänar inte att raljeras kring för att ha blivit tagen av dig, och inte förtjänar jag att lida för att ha gett vika för dina lustar."

 

Spoiler alert: det slutar med att de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar.

 

Meningen med livet är att flytta berg och att krossa patriarkatet.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0