Låt oss förflytta oss till Frankrike, och en berättelse från andra hälften av 1100-talet.

Jag återkommer nu till kvinnan om vilken jag berättar. Hon grät dovt och ljuvt, liggande till höger om den unge mannen, men flyttade sig plötsligt från sin sida. Länge liggande orörlig, fruktar Partonopeu att hon inte vill att han skulle närma sig henne, då hon ligger där utan att röra sig. Han vänder sig mot henne och lägger alldeles försiktigt handen på hennes midja. Försiktigheten och kontaktens sensualitet får honom inte att rulla över, men hennes lena och ljuva hy får honom att tappa fattningen. Hon vänder sig mot honom och säger: "Sluta! Din åtrå driver dig till vansinne." Gripen av skam, inkapabel till minsta ord, sträcker sig den tysta och tjuriga ynglingen längs hela sin sida av sängen. Han närmar i sin fruktan sin hand mot den som har honom under sin charm. Generös låter hon honom hålla på; men när han närmar sig än mer säger hon till honom: "Det räcker så, sluta!" Han tar henne om midjan; hon håller sina ben tätt ihop, och han griper bestämt tag om henne med intensiv energi. "Du handlar illa", protesterar hon; och adresserar honom, Partonopeu, som slänger henne bestämt mot sig: "Min herre, du kommer missta dig!" säger hon medan han trycker sig mot henne. "Sluta, min herre," säger den vackra, då han lyckas dra isär hennes ihoptryckta lår, "du gör mig verkligen arg". Han har öppnat hennes lår och tryckt dem mot sina; i det att han plockar hennes oskulds blomma erbjuder han henne sin, ty båda upptäckte för första gången kärlekens njutningar. Den stackars flickan mottar allt detta i stillhet, och nöjer sig med viskningar. Hennes hjärta slår som en trumma: "Ack! utropar hon, hur svag har jag inte varit? Om jag hade haft styrkan hade jag brutit alla dina fingrar, det försäkrar jag dig om, men du såg mycket väl min svaghet och utnyttjade det till att plåga mig. Se där hur du kan vara nöjd: känner du dig bättre nu?" "Ja, mycket, min dam, säger han, till den grad att jag kommer vara lycklig för evigt." "Herregud, jag vågar knappt tro det, svarar hon, ty ni andra, ni män är så lättsamma att när ni når slutet av er lust, lämnar ni oss med era hån; men jag förtjänar inte att raljeras kring för att ha blivit tagen av dig, och inte förtjänar jag att lida för att ha gett vika för dina lustar."

Spoiler alert: det slutar med att de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar.

Meningen med livet är att flytta berg och att krossa patriarkatet.

Hey mama, I want to scream so loud for you

Because I'm so proud of you, let me tell you what I'm about to do

I know I act a fool, but I promise you I'm going back to school

I appreciate what you allowed for me, I just want you to be proud of me

Kanye West – Hey Mama

Jag har växt upp med franskan, utan att först förstå den eller kunna tala den. Guy de Maupassant-samlingen står stadigt i bokhyllan. Morfars gamla Le Bon Usage står där år efter år. Jag åkte till Paris för första gången sommaren innan nian. Det var jag, mamma, lille Hannes som satt i vagn och kusin Maija. Det var ett av åren med de där värmeböljorna. Vi bodde i min storebror Mårtens studio nära Place de Clichy, och åt billig burkmat hemma för att ha så mycket pengar så möjligt att lägga på nöjen. Vi åkte till Eiffeltornet, och mamma väntade nedanför i timmar eftersom att hon är så höjdrädd. Jag blev kär i Paris under den resan och det har alltid stannat kvar. Trots att jag och Maija blev förföljda av en läskig man ända från loppmarknaden i Clignancourt till innanför tunnelbanespärrarna. Och vi köpte Smirnoff ice på kvällen när mamma och Hannes var hemma, klockan var kanske åtta. Vi åkte till Notre Dame på kvällen och såg äldre ungdom göra konster på inlines. Där satt vi nästan varje kväll, jag och Maija, och hittade folk att prata om och skratta åt.

I sexan hade jag börjat läsa franska; jag lärde mig ”jag heter Ellen”, jag lärde mig säga kanin och ko, att ”jag har du har han har vi har ni har de har”. Jag fortsatte i gymnasiet. Vår lärare i geografi hade varit på Madagaskar och visade oss diabilder och pratade franska om sina studier där och all flora och fauna, på franska. Jag fattade inte mycket, om ens något.

18 år åkte jag till Paris och blev au pair. Jag skulle aldrig flytta hem igen. Fyra månader och oändligt många gräl senare hade jag flyttat hem igen. ”Är du hemma på semester?” frågade kompisar när vi sågs igen i Bredäng, ”nä, det funkade inte riktigt” fick jag snopet svara.

Tiden gick. Jag fick lite lärarvick i franska och spanska, lärde sexor säga ”tårta”, ”musik”, ”jag har du har han har vi har ni har de har”. ”Hade jag trott att jag var stor verkligen, när jag egentligen var så där liten?” tänkte jag. Jag fick, var det av Mårten eller av mamma, Främlingen. Jag läste den, och jag var fast. Jag hade upptäckt något här.

Bodde i Spanien med min kompis som pluggade på universitetet och jag ville också. Jag fick läsa kurser på komvux. Läste franska. Började läsa Franska A i Uppsala. Vi fick läsa lingvistik, litteratur i världsklass, historia. Vi lärde oss ett språk och på vis kunde vi börja även bättre förstå vårt eget. Jag älskade det, så jag fortsatte, och jag har inte slutat. Jag bodde ett år i Frankrike och läste vid Nanterre. Jag skriver nu min masteruppsats i franska, och är fortfarande lika glad att jag läste Främlingen där då, att mamma fick mig att läsa La vie devant soi om Madame Rosa på sjätte våningen i Belleville som tar hand om de små barnen av prostituerade. Att jag spenderat alla de där dagarna på loppmarknaden i Clignancourt och hittat alla möjliga saker att spärra ögonen vid. Att jag ändå fått uppleva det jag fått uppleva, även om det är att gå gråtande längs boulevard de Pigalle en kväll för att inte klara av att vara hemma hos sin egen chef – även om man möter på svin längs vägen. Jag är tacksam över att jag fått tillgång till litteratur som Mariveaux, Hugo, de Beauvoir, Sartre, Chrétien de Troyes, Condé, Debord. Att jag kunnat förstå Jacques Brels texter.

Men att det bar dit var kanske inte så konstigt; i bokhyllan har morfars Le Bon Usage alltid stått stadigt, precis som den guldbruna Guy de Maupassant-samlingen. Jag är så tacksam över sådana som min mamma. Som hjälper elever att på olika sätt samla ihop pengar för att kunna åka till Paris, till något av de billiga vandrarhemmen, och stiga upp i Eiffeltornet, medan hon står där nere bland hopen och väntar i timmar. Varje år lär hon dem genom olika lekar att räkna un deux trois quatre. Hon är engagerad i deras lärande och i dem. Min mamma, tillsammans med sina kollegor, behövs i Sverige.

Att två personer i hela Sverige sökt högstadielärarutbildningen i franska gör mig på riktigt ledsen. Det är en lika stor katastrof som att NO-ämnena saknar högstadielärare.

På fredagarna köper de ibland kladdkaka för de vill prata med mamma om olika saker. De anförtror sig åt henne. ”Du är väl vår lärare nästa år?”

Att inte höja statusen för, ja, alla lärare, men inte minst för högstadielärare är att vända ryggen mot de här barnen. Det finns bara en sak att göra: höj lönen. Låt barnen lämna en bit av sitt hjärta i Paris från toppen av Eiffeltornet, och få dem att självmant kämpa sig igenom Främlingen en andra och en tredje gång.

Det enda jag vill säga egentligen är att jag är så himla tacksam. <3

Det är svårt att vara socialdemokrat idag, man vill vara många till lags: arbetarna, medelklassen, vårdföretagarna. Alla ska med! Det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig i debatterna och i valrörelser när man vill locka alla och spela för alla lag. Låt oss, som vi så ofta borde, ta lärdom av en viss herr Victor Hugo, och hans dramatiska projekt…

När Victor Hugo skulle sätta upp Hernani på la Comédie Française 1830 hände den så kallade ”Hernanibataljen”, hehe. Hugo, ledare över den romantiska rörelsen, hade så klart med sin premiär lockat till sig de unga romantikerna, dessa svartrockiga jämlikhetsvurmande emos – men de var inte ensamma; de konservativa, de som fortfarande hade sån där krullig vit peruk, kom ockå, och de var arga. Det blev bråk, det blev handgemäng, jag tror till och med att en dog.

För Victor Hugo var det viktigt att få sätta upp pjäser på la Comédie Française (prestigen var inte direkt betydelselös) och detta betydde att han var tvungen att skriva pjäser som kunde accepteras där, men som inte stred mot hans romantiska tankar. Han var tvungen att finna en balansgång, och det gjorde han väl efter många om och men, han liknade bittert dramatikern vid en kopplad hund, vars hals slitits ut av censurens koppel – det var inte lätt att få ut sitt geni.

Nåväl, Hugo gjorde inte bara de konservativa arga med sina kontroversiella verk (ni vet hur romantikerna visar att varje människa är jämlik och att det sublima finns i allt precis som det groteska), men även liberaler. Varför? Liberalen var ju av en progressiv, god ideologi, vilken Hugo väl ändå tillhörde, varför all kritik? Jo, för att det är skillnad på att stå för ideal inom den dominanta ideologins ramar och att inte erkänna just det som dominerar. Hugo vägrade göra det senare. Hugos texter var för sina samtida skilda från det dominanta ramverket. Hugo vägrade acceptera konformismen.

Hugo vägrade det borgerliga dramat där hjälten samlar familjen, försonar samhället, löser upp samhällets uppdelning, för att återskapa ”en enad familj”. Han gör genom sina texters struktur motstånd mot hela denna dominerande tanke om samhället, genom att bryta mot de regler som finns för hur ett drama ska se ut. Han gör om dramatiken i grunden. Han tar bort vissa essentiella rolltyper (adjuvantens roll är om inte motsägelsefull så ytterst begränsad, till exempel), han gör pjäsens tempo oförutsägbart. Hjältens motståndare kan komma att bli personen som driver hjälten mot sitt mål, hjälten själv kan korrumperas av det groteska, och så vidare.

Ruy Blas i pjäsen med samma namn är en simpel lakej på slottet i Spanien, och blir kär i ingen mindre än drottningen. Den mäktige Don Salluste gör honom till premiärminister i landet (han har sina skäl), och som detta blir Ruy Blas väldigt populär, står upp för folket – han är ju en del av det – men! och detta är ett viktigt men, han finner sig i sin roll snabbt, längtar tillbaka till dagarna när Spanien var ett stort imperium och han blir snart bekväm i sin roll som – om än populär - försvarare av monarkin. Han finner sig snabbt i ordningen, i sin roll som makthavare, han korrumperas.

Han har sina politiska visioner, han har sina mål, men anledningen till att han ens går med på att ge sig in i denna fars med Don Salluste är eftersom att han älskar drottningen, och han kommer henne närmare på detta viset. All politik bedrivs av kärlek, som Hugo själv tyckte. Det är klyschigt, men kärleken är drivkraften för varje romantiker.

Nu säger socialdemokraterna ”nja, okej då” till vinster i välfärden. De blir alla till lags. Bodström sa igår i någon morgontv att företag självklart ska gå med vinst ty vinsten är dess drivkraft, och idag såg jag Jämtin citeras sägande att företagens drivkraft inte ska vara vinst. Alla ska med! Socialdemokraterna är ett arbetareparti, de kom till makten genom visioner och raka bud, ett rakt intresseområde – arbetarens. Idag är det inte lika tydligt. En lång tid i maktens centrum korrumperar människor, antar jag, och nu har de funnit sin roll försvarande den liberala dominansen, precis som Ruy Blas skulle försvara den gamla monarkin. Synd. Socialdemokraterna är inte ens regerande, ändå verkar de ha glömt hur det är att vara lakej.

Hugo vägrade acceptera hur det borgerliga dramat återförenade ordningen, samhällets ”familj”. Han vägrade det i sina dramer helt och hållet – han vägrade det i replikerna, karaktärerna, och i själva textstrukturen. Han gjorde motstånd från själva grunden. Han revolutionerade hela den litterära modellen med sina pjäser.

Löfven säger att samhället är en familj, socialdemokraterna vill återförena oss så vi blir till en lycklig, enad samhällskropp, inom det dominanta ramverket. Därför är inte deras beslut förvånande angående vinster i välfärden. Som Bodström sa: alla företag drivs naturligtvis av vinst, och socialdemokraterna liknar idag mer än någonsin ett företag, vars drivkraft är att vinna val om man så måste fatta kongressbeslut ”nja”. Trist, man kan ju fråga sig, var är kärleken?

Summan av kardemumman är alltså: det är inte med socialdemokraterna i spetsen vi kommer delta i Hernanibataljen, det är kanske inte heller vad socialdemokraterna vill, men då måste jag ändå ställa frågan: finns det något socialdemokraterna faktiskt vill?

Vad är det groteska, det är något jag frågar mig lite stilla i sinnet dessa dagar. Tror det har att göra med att jag för stunden är lite *inne i romantiken*, och läste Victor Hugos förord till Cromwell, i vilket han förklarar rörelsen, eller inte bara den utan även litteraturen, dess historia och – konsten! Det är det mest storslagna förordet? Det är bra! Som vi alla vet är ju för romantikern lika viktigt som det sublima det groteska – det högsta och det lägsta – allt lever i beroende av varandra och finns i allt. Mmm, detta groteska, vad är det? Idag? Är det den sublime Batman mot den groteske Bane? Är Leksand kommun som skatteplanerar det groteska? Är det Hugo Chávez som provocerar USA i det att han möter dess fiender (förlåt, mötte. Frid över ditt minne)? Är det skatteplanerarkommunen så frågar man sig vad är det sublima? Är det tv-licensbetalarna som tittar på melodifestivalen? Är de sublima de som ger Barack Obama Nobels fredspris och skriver krönikor som *berättar hur det ligger till* med Chávez EGENTLIGEN, ty EGENTLIGEN är ju Chávez grotesk, måtte de fattiga fatta det.

Eller? Jag vet inte alltså, jag funderar. (och nej det där var ej en twist på Descartes fras dock att nu när jag tänker vidare kanske det kan få vara det varför inte men i sådana fall med en lite halvusel ordföljd där i bisatsen)

Vad är det sublima utan det groteska?

Som vi vet visar sig i romantiken ofta det upphöjda finnas i det man trodde var det groteska – och det groteska i det som man ansåg vid den första anblicken vara upphöjt.

På tal om Venezuela så minns jag att min vän bodde där och en gång i veckan deltog i ett filosofiskt seminarium. Gubben som ledde detta kallar vi filosofen (för det är verkligen vad vi kallar honom), och han var så mysig med sitt vita skägg och tankar kring allt och han älskade när ungdomens hjärnor knakade.

Jag och min vän åkte till Ejido en eftermiddag för att bada i en källa. När vi kommer fram är det lugnt, inte en människa syns på gatan, det är tyst. Det är ett så kallat ”barrio”, eller som brasilianerna säger, ”favela”, om det gör det tydligare. Där finns som överallt en stor propagandaplansch med Chávez på och info om hur man fixar rent vatten i kommunen. Vi går in mot den stora skogen, mot källan. En liten farbror möter oss på en stig; han bär sin utslitna turkosa för stora t-shirt både ut och in, och bak och fram, och han stöttar den lilla taniga kroppen på en rustik käpp. Munnen har väl kvar hälften av sina tänder. Han stoppar oss och säger att oss väntar faror om vi fortsätter in, varpå vi ler, nickar, tackar, säger adjö. Den lille farbrorn insisterar, men det struntar vi i. Vi skrattar till och med lite, precis som simba skrattar när han är där i hyenaområdet. Väl ombytta till badkläder står vi och plaskar i källan. Då kommer två killar, och på bara några sekunder står min kompis och pratar med dem. Förvirrad som jag är märker jag det så klart när hon redan står och tömmer sin väska på saker. Jag ser i den ena killens hand som han diskret har vid höften en gammal pistol, och de börjar säga till mig att också ta fram mina saker. Nu bör det sägas att vi inte hade mycket med oss, dessutom hade vi köpt varsin CD på bussterminalen av en grupp folkmusikfarbröder – som rånarna avvisade. De tog våra telefoner, min kamera, men passet lät de mig ha kvar (jag vet!), och de lät oss behålla fyra bolivares så vi kunde betala bussresan hem sen. När de börjat gå fick jag en flipp och ropade på dem, och bad dem om jag inte kunde få tillbaka mitt minneskort från kameran, ”alla bilder är ju där”, vilket de gick med på (JAG VET!); ”snabbt!!” sa de till mig och jag skakade och började lirka med kameran svarandes ”ja det klart!” (jag vet…).

Sedan går de, vänder sig om, ser på oss och säger att vi ska låtsas som ingenting.

När de gått sätter jag mig chockad på en stubbe, i handen ligger minneskortet. Jag och min kompis tittar på varandra och allt vi kan göra är att skratta. Vi skrattar, vi blir tysta, skrattar, skärper till oss och går. Vi åker tillbaka till Mérida. Det är en lång bussresa.

Dagen hade inte gått som planerad pga händelse, och min kompis missade således sitt filosofiseminarium.

Dagen efter går vi dit, då det är ett till då. Den skäggige filosofen med sina lärjungar frågar min vän var hon var dagen dessförinnan och vi börjar förklara situationen. Vi pratar, hjärnorna knakar, mysfarbrorn ler. Han gör detta år ut och år in helt gratis, han gör det av passion för lärdomen.

Vad är då det groteska? Vad är det sublima? Är det groteska den magre tandlöse i barriot som inte kan klä på sig? Är det sublima den vänlige gamle mannen som lever i sina rena vita linnekläder, för och av visdomen?

När min vän, efter att ha deltagit i seminariet hos filosofen under ett års tid, skulle säga farväl innan flytten hem till Stockholm, var han ledsen att hon skulle fara. Sedan tog han med sin hand ett fast grepp om hennes bröst, varpå hon chockad frågar vad han håller på med. Han skrattar, så är män säger han.

Jag ska hem till Sverige, jag och min vän står klockan sex på morgonen i en kö som sträcker sig över hela terminalen. Det är en av många köer. Vi delar upp oss – får jag ingen biljett kommer jag inte till Caracas. Min vän pratar med en kille näst längst fram, hon berättar att vi är i akut behov av biljett till kvällens bussresa, och han låter henne stå med honom i kön. Timmar senare lyckas vi köpa biljetten. Vi är evigt tacksamma, så klart. Jag ger honom en börs i Venezuelas färger jag virkade i kön, den var rätt ful.

Om kvällen säger jag farväl och träffar börsägaren, vi åker tillsammans. Han ska till Caracas eftersom att han ska till armén. Han är officer. Han har rest runt mycket i landet, han verkar kunna varenda hörn, ”ska man skydda sitt land måste man känna sitt land”. Jag berättar att jag ska flytta till Frankrike och han berättar om när de åkte dit; de reser rätt mycket i armén och träffar andra i andra länder. Han gav mig ett litet gosedjur, eftersom att jag hade gett den där börsen. Jag kände mig extremt töntig.

Väl i Caracas tar vi en taxi, jag ska till flygplatsen. Taxin är en gammal bil, sätena är inte helt intakta och alla dörrar har inte lås. Vi talar i taxin och taxichauffören visar ett respektfullt "ok" när han hör gosedjursgivaren vara officer. Radion är på hela resan, Chávez talar. Han berättar avslappnat om sina unga år, och sina år som ung i armén, han skrattar lite mellan anekdoterna. Vi är tysta i taxin, ibland skrattar någon tyst med, ibland alla tre.

På löpsedlarna runt om i staden spekuleras det kring presidentens cancer. Jag flyger hem till Stockholm.

Victor Hugo visste allt vad han pratade om när han sa att det groteska inte behövs i konsten utan är konsten, för vad är det sublima utan det groteska? Och i det man tror är det sublima finns oftast det groteska. Så idag är det groteska vad för något? Kanske är det Bane, kanske är det skatteplanerande Leksand - kanske är det Chávez, för att på så vis låta den sublime hämta sitt fredspris i Oslo.

Jag för min del vet i alla fall att det groteska finns i en mysgubbe i vitt skägg klädd i vita linnebyxor, som lever för och av visdomen.