Funderade lite på "hen". Har tröttnat lite på ämnet, eller nä, skoja - det har jag verkligen inte - är mest "neutral" numera.

Då fördes tankarna till "laísmo", "leísmo" och "loísmo" - nämligen fenomenet i spanskan där man i objektsform bryter mot normen och definierar om det rör sig om man eller kvinna, trots att det är grammatiskt fel. Istället för att allt är "hen" och "henom" så vill man säga om det är "han", "hon","honom" eller "henne", helt enkelt.

Detta har sin historia. På artonhundratalet till exempel så var det vanligt att poeterna ville visa vilket kön pronominet syftade på. Romantiska poeter, ni vet - alltid ska de då vara märkvärdiga! Nåväl!

En fråga är ju: startade de något nytt, eller skrev de bara vad som sades i vardagen? Svårare att vara säker på.

Idag är detta mycket vanligt, det skiljer sig lite på var man är och vilka objektsformer man syftar på, men la RAE har idag accepterat "leísmon" (dvs att man märker ut med den maskulina dativformen då det är en man man talar om som ackusativ), och den finner man till och med hos NOBLESSEN (mhmm) redan 1897.

Det har tagit tid för "leísmon" att bli accepterad av akademien, och de andra två fenomenen är inte accepterade. "Leísmon" är även uppmanad att undvikas. Detta gör inte att färre tar till dessa fenomen. För det är ju trots allt inte så språk fungerar: det är inte uppifrån, från akademierna, som språket skapas - det dessa gör är ju att definiera normer som tillsammans ska utgöra en ordning och gemensamma faktorer; detta blir språket. Man kan kalla akademierna för en vän av ordning.

Men det här vet ni ju så klart lika väl som jag.

 

Hur går det då för det omvända, nämligen för "hen"? Jag vet inte, men jag är nyfiken. Mitt intryck är att det går lite enklare att bruka det nu än tidigare, att "chocken lagt sig" på sina ställen. Typ. På twitter finner jag det mycket användbart eftersom att det är färre tecken i ett litet "hen" än i "han eller hon". Det finns bara ett problem, och det är att oftast, dvs i 99 procent (typ) av fallen då jag använder det i tal så kan jag inte låta bli att göra det med en rätt ironisk ton. På något sätt klämmer man in hela affären som är den debatt som förts, i det lilla ordet. Använder jag "hen" så påminner jag om genuspedagoger i Kvällsöppet, Nöjesguidhen-feminister och om ängsliga föräldrar som "minsann ska låta sin dotter ha rosa OCH INGET KAN STOPPA DETTA FATTA!!!1" and. so. on. Ordet för med sig en historia och konnotationer, som ju är självklart. Det är ett laddat ord i min mun och det blir därför inte samma som om jag säger "den" eller "han eller hon". Detta eftersom att det har kommit uppifrån, har tvingat sig till att bli ett ställningstagande, och har inte dykt upp ur det vardagliga, allmänna bruket.

Mamma sa att i hennes skola (högstadium söder om söder fyi) använder eleverna "hen" - men alltid med ironi i tonen.

 

Man kan säga att "hen"-affären går tvärtemot "leísmon", och det enda vi kan göra är att luta oss tillbaka och observera hur det kommer gå för båda dessa fenomen. Vi kan vara hur nära vänner av ordningen vi vill och även försöka besluta vad ordningen bör vara, men i ärlighetens namn tror jag vi bara kommer bli frustrerade då. Så jag lever vidare och hoppas att den där ironiska tonen sakta men säkert dämpar sig, till att tystna helt. Någon gång. I framtiden.

Om språket vill.

Jag tänker på detta med antifeminism och att Genusnytt är igång igen (suck) och så. Och så tänker jag på att man kallar feminism för elit och så tänker jag självklart på lite diskursanalys (hurra nu blir det fest!). 

Kvinnor kanske har makt idag. Jag tänker framför allt på Mona Sahlin, Cristina Kirchner, och Ségolène Royal (bland andra). Allihop: kvinnor med makt. Eller?

 

Efter valet 2007 i Frankrike har man gjort genusanalyser på diskursen som fördes, och tyvärr hade inte Royal en chans att vinna mot Sarkozy. Hon var ständigt porträtterad som främst mor, skönhet, kvinna.

De moderliga sidorna hos henne var mycket intressanta (och vem skulle ta hand om barnen om hon vann?! - yngsta barnet var om jag inte minns fel 20 år) och klädvalen fick fylla ut plats bland de politiska analyserna. I ett incipit av en artikel i Le Monde läste man följande:

 

 

Garcin-Marrou skriver i "Ségolène Royal ou le difficile accès au panthéon politique" att detta incipit är intressant då de visar hur man framställer Royals skönhet som något konstruerat, som något hon lär sig. "Se hur hon anpassar sig till dagens normer om vad som är vackert!", typ. Hon närmar sig det kvinnliga idealet, kanske, men förflyttar sig bort från presidentpalatset.

Partikamraten Martine Aubry har blivit kallad "En kvinnlig politiker som är maskulin" (förlåt för denna översättning), och det var ju så klart inte bra. Min kompis sa till mig i år (hon syntes mycket under årets kampanj (då en man var kandidat, THANK GODDD)) att "hon ler aldrig" och det var i princip allt han kunde säga om sin uppfattning kring henne. Frågan är väl vad som är okej som kvinna med makt. Hmm. Antingen är man arg och manlig, eller så darrar ens röst, och låter gäll, som tidningarna skrev om Royals röst.

 

I fransk media verkar man dock inte ha några problem med den argentiska presidenten Cristina Fernández de Kirchner. Hon framställs i varma ordalag och även som en varm och vänlig människa. Lite som en landsmoder. Man brukar ett språk som visar på hur hon enar folket och bryr sig. Och detta är väl bra. Det är bara det att hennes diskurs återges främst med ord som inte riktigt rör hennes politik, mer varma ord som egentligen inte betyder något; hon tycker mest att det är viktigt att man "enas", eller att hon berättar att brasilianska Rousseff grattat henne till valvinst med "väldigt ömma ord" (n.b. kvinna som sagt dessa, som en liten parentes).

Andra saken som gör denna "varma image" lite problematisk är att hon också med denna känslosamma bild av sig tycks förknippas med sin avlidne make, Néstor, rätt konstant. Han länkas till henne i artiklar och man citerar hur hon pratar om "honom".

Detta blir självklart intressant först när man jämför med andra politiker, och tja, faktum är att de andra politiker som jag jämfört med inte har framställts på detta sätt. Det är lite politik i Kirchners diskurs, mer känslor, värme och "honom".

 

Vi ska inte glömma Mona Sahlin och den rapportering i tidningarna som fördes när hon var partiledare. Du kanske minns http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=1650&grupp=9101&artikel=3976490 och då även http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/1650/8861.pdf (jag vet inte hur man länkar smidigt tyvärr).

 

Det enda jag vill ha sagt, när jag tänkte på antifeministerna och Genusnytts revival och så är väl att om nu kvinnofolket och "femenisterna" är eliten, varför ska de då hålla på och slå ner sig själva och vägra släppa in varanda i maktens rum?

Jag tänker testa detta med tumblr, attention whore som jag ju faktiskt är. Jag tänkte att jag kunde skriva om en artikel jag läste förut av Bruno Maurer, som heter “Qui sont les jeunes ? Utilisation de dialogisme dans Présent”. Den rör hur den “lepénistiska” tidningen, dvs den som stödde Le Pen - kort och gott en främlingsfientlig tidning som heter Présent för ett par år sedan ansåg sig vara censurerade i den allmänna debatten. De kände att de inte kunde snacka skit om “invandrarna” så som de ville. Då började de referera till dessa genom att skriva “de unga” (citationstecken ej satta av mig).

Exempel: “Bråk mellan ‘unga’ i Etampes: en död.”

Så här höll de på och lirkade med språket. Vad som skedde i detta systematiska bruk av dessa: “” samt ett ord som väcker vissa konnotationer (som ju alla ord självklart gör) var att man skapade en gräns mellan läsarna av Présent och “de unga”. Det som man associerade till “ung” var associationer man hade (som främlingsfientlig självklart) till “invandrare”.

Varför då ordet “ung”? Bourdieu skriver i sin artikel med titel “La ‘Jeunesse’ n’est qu’un mot” att ordet “ungdom” inte har någon egentlig mening - vi är alltid yngre än och äldre än någon. Att i grunden är det ett ord som öppnar för variation kring hur man ska det klassificera och att det helt enkelt öppnar för manipulation. Maurer skriver att det inte var en slump att man valde just “ung” som ord, då man associerar ungdomen med egna trender, beteenden, sätt att leva och ofta att de har problem att komma in på arbetsmarknaden, att de helt enkelt står utanför sysselsättningen.

Substantivet “yngling” (FÖRLÂT för denna översättning) kom att bli ett adjektiv som karakteriserade “gruppen invandrare”.

För att återkomma till dessa: “”. Varför är de viktiga? Jo, för att de tecknen i detta fall har en funktion att peka ut någon och namnge denna någon - denne Andre. När man väljer att benämna någon annan med citationstecken på det viset som Présent gjorde så för man in denna andra i sin diskurs som något avvikande. Authier-Revuz skriver i sin artikel “Ces mots ne vont pas de soi : Boucles réflexives et non-coïncidences du dire” om hur dessa små tecken ofta skapar en saknad i texten (notera att det finns olika klassifikationer i hur man citerar), ett hål skribenten uppmanar läsaren att fylla. Man hamnar i en situation där läsaren (antagligen omedvetet) drar en slutsats av dessa citationstecken, och dessa är ett sätt för skribenten att ha sin åsikt närvarande i texten.

Anledningen till att, förutom att enbart ge “gruppen invandrare” (herregud) ett nytt namn, men till att även ge dessa ett namn omringat av citationstecken är för att just inkludera denna “nya grupp” in i deras diskurs, att ta in den Andre - och öka avståndet mellan Présent och den Andre; “de unga”.

I Frankrike är främlingsfientlighet ett jättestort problem och senaste nytt är att man försöker göra Jeanne d’Arc till “lepéniste” (tänker på första maj). Inom lingvistiken kan vi se upp till franshennen, men vi borde ju se Frankrike som ett varnande exempel inom andra områden, om en säger.

Jag kom att tänka på detta och på hur man aldrig ska låta sig manipuleras av språkbruk, och på att den Andre finns alltid i din värld och du är den Andre för någon annan. Och nu har jag testat tumblr. <--- Men skaffade blogg istället för det här var tydligen "det längsta som publicerats pâ tumblr" enligt Johanna. Satte, sâ blev det! Kramz.