Låt oss förflytta oss till Frankrike, och en berättelse från andra hälften av 1100-talet.
Jag återkommer nu till kvinnan om vilken jag berättar. Hon grät dovt och ljuvt, liggande till höger om den unge mannen, men flyttade sig plötsligt från sin sida. Länge liggande orörlig, fruktar Partonopeu att hon inte vill att han skulle närma sig henne, då hon ligger där utan att röra sig. Han vänder sig mot henne och lägger alldeles försiktigt handen på hennes midja. Försiktigheten och kontaktens sensualitet får honom inte att rulla över, men hennes lena och ljuva hy får honom att tappa fattningen. Hon vänder sig mot honom och säger: "Sluta! Din åtrå driver dig till vansinne." Gripen av skam, inkapabel till minsta ord, sträcker sig den tysta och tjuriga ynglingen längs hela sin sida av sängen. Han närmar i sin fruktan sin hand mot den som har honom under sin charm. Generös låter hon honom hålla på; men när han närmar sig än mer säger hon till honom: "Det räcker så, sluta!" Han tar henne om midjan; hon håller sina ben tätt ihop, och han griper bestämt tag om henne med intensiv energi. "Du handlar illa", protesterar hon; och adresserar honom, Partonopeu, som slänger henne bestämt mot sig: "Min herre, du kommer missta dig!" säger hon medan han trycker sig mot henne. "Sluta, min herre," säger den vackra, då han lyckas dra isär hennes ihoptryckta lår, "du gör mig verkligen arg". Han har öppnat hennes lår och tryckt dem mot sina; i det att han plockar hennes oskulds blomma erbjuder han henne sin, ty båda upptäckte för första gången kärlekens njutningar. Den stackars flickan mottar allt detta i stillhet, och nöjer sig med viskningar. Hennes hjärta slår som en trumma: "Ack! utropar hon, hur svag har jag inte varit? Om jag hade haft styrkan hade jag brutit alla dina fingrar, det försäkrar jag dig om, men du såg mycket väl min svaghet och utnyttjade det till att plåga mig. Se där hur du kan vara nöjd: känner du dig bättre nu?" "Ja, mycket, min dam, säger han, till den grad att jag kommer vara lycklig för evigt." "Herregud, jag vågar knappt tro det, svarar hon, ty ni andra, ni män är så lättsamma att när ni når slutet av er lust, lämnar ni oss med era hån; men jag förtjänar inte att raljeras kring för att ha blivit tagen av dig, och inte förtjänar jag att lida för att ha gett vika för dina lustar."
Spoiler alert: det slutar med att de gifter sig och lever lyckliga i alla sina dagar.
Meningen med livet är att flytta berg och att krossa patriarkatet.
Jag kommer ihåg när den där #killgruppen på twitter skapades av monsieur Cimon Lundberg. Nu skulle en ny rörelse killar med känslor FÂ TA PLATS i samhället! Krossa förtrycket!!!!! osv osv.
Känsliga killar, finns det en plats för dem i samhället?
Om man ser bilder på de stora romantikerna från ca 1800-talet ser man bilder på män i yvigt hår och len hy, kanske påsar under ögonen som visar de sömnlösa nätterna och poetiska genierna som finns där bakom de blanka, stora ögonen.
Söta killar med känslor. Olyckligt förälskade, passar inte in i samhället, revolterar!
Jag surfade in på Colin.se! Jag ville se om de här gossarna kunde motsvara de där cry babiesarna från förr.
Ok, so far so good: yviga kalufser med tänkande blickar mot fjärran. Svartvitt - ok ok, känns känslosamt. Man kan klicka sig in till "läsning" eller "streetstyle" och sen bloggar och sånt. Jag är lite otålig så trycker på "läsning" och väljer bland krönikor. Det är bilder på skribenterna. Den där Cimon verkar ha en personlig fotograf, finns massor av bilder på honom. Jag letar vidare, läser rubrikerna, och lite om vad krönikorna tar upp. Jahapp. Vill ju se om det finns något som påminner mig om romantikerna. Mycket handlar om att killar utsätts för sexism, jaha, letar vidare. Till slut ser jag en krönika av en David Sundgren som heter "Bygg ditt egna tåg för i helvete!" och verkar handla om att bryta sig fri från samhällets krav på att rätta sig i leden. Den tar vi! Låt oss då börja vår läsning...
Krönikan börjar med meningen "Samhället fångar oss med ingångna mönster och normativa rumsbilder. Det är med enorm tacksamhet jag får göra lite hur jag vill. Nio till fem, nej tack."
Vi är fångade av ingångna mönster och normativa rumsbilder! David skriver om att vi tvingas studera i grundskolan och sedan gymnasiet om vi ska få jobb, och sedan ska vi antingen läsa på universitet och/eller jobba nio till fem. Jag har inget emot en kritik av lönearbetet och så vidare, men jag tolkar det som att David inte tänkt abordera ämnet riktigt på det sättet jag skulle vilja, så vi fortsätter på hans linje istället. Antingen anses man enligt David som idiot ellet som entreprenör (han menar att dessa saker är olika så antar att vi måste tolka det som sådant också för att förstå David), och att han är ingetdera. Han är inte entreprenör eftersom att han inte bidragit med något nytt till världen, han skriver:
"Jag skriver; det har hänt förut."
David lever inte ett vardagligt liv, han lever efter vad dagen kräver och erbjuder. Han reser omkring, flyttar till främmande platser. Han är aldrig ledig, men han är aldrig på jobbet heller (det verkar inte vara hans grej).
"Det finns ingenting som heter helg för mig. Inte heller finns ordet semester i mitt vokabulär. Inte i den faktiska meningen i alla fall. För, jag kan uppenbarligen skriva ordet och förstår dess betydelse. Men nu ska jag inte glida iväg på en halvimproviserad lektion i svenska."
Nej David, gör inte det.
Låt oss se nu om han kanske närmar sig romantikerna. Idag har jag börjat läsa Lamartines Graziella (vilket är skälet att jag började tänka på romantikgossarna) från mitten av 1800-talet, om en ung mans resa runt i Italien, 18 år gammal, och som blickar mot det förgångna; han vandrar runt i antikens fotspår i Rom och tar sig till Neapel främst för att söka upp Vergilius' grav.
"Det tycktes mig som att de hade levt här igår (Vergilius och Tasso) och att deras aska (från deras begravningar) fortfarande var ljummen. Jag såg längre bort Posillipo och Sorrento, Vesuvius och havet, längs atmosfären av deras vackra och ljuva genier."
(Jag ber om ursäkt för att min ihoprafsade översättning inte gör texten rättvisa.)
Ynglingen står på en främmande plats, långt borta från sin familj i Frankrike, och skapar sitt liv, precis som David. Lamartines protagonist ställer sig på samma plats som de stora innan honom stått på, och han känner dem i luften. Han tar tag i det man inte kan ta tag i. Lamartine kallar åldern där runt 18-20 för den då man lever i en blandning av dröm och verklighet. I Rom går tiden åt att promenera runt, faktiskt åt att vara:
"Jag gick ut om morgonen, ensam, innan stadens rörelse kunde distrahera tanken hos en kontemplerande. Jag bar historikerna, poeterna, beskrivarna av Rom, med mig under armen. Jag gick och satte mig eller så irrade jag runt bland det öde Forums ruiner, vid Colosseum, på den romerska landsbygden. Jag betraktade, jag läste, jag tänkte under hela tiden. Jag gjorde Rom till min egen seriösa studie, men en studie av handling."
Det handlar om att finna sig själv, och sin roll som liten människa i någonting väldigt stort. Jag antar att David uttrycker samma sak här:
"Att hitta mig själv i en stad jag aldrig varit i på egen hand förut, utan någonstans att sova eller planer att fullfölja. Aldrig tidigare har jag, till mitt minne, känt mig så vilsen och liten. När jag inte hade någonstans att bo eller lämna min väska. Och då har jag rest runt ensam i Indonesien. Men med känslan av att vara minst på jorden och inte veta ett dyft om vad som händer runtomkring är viktigt. Jag inser för varje dag som går att jag vet så mycket mer än jag vet att jag vet.
Det är häftigt, och för att inte glömma, lärorikt över alla gränser!"
Eller så gör han inte det.
Kanske finns dagens romantiker på Colin.se. Där finns åtminstone killar med yvig kalufs och känslor.
"Samhället är i förvandling, normer krackelerar i varje hörn och nya problem ser sitt livs första ljus. Det är bra. Det är nu det finns utrymmen för mig att göra det jag vill. När jag ser mig omkring finns det massor av lediga platser."
Huruvida normer krackelerar och samhällets förvandlas struntar vi i nu, men visst ser nya problem sitt livs första ljus. Ett av problemen kanske är att se utrymmen för att göra det man vill, lediga platser, att placera sig på och se sig och sin möjlighet till framgång, medan man trampar Vergilius' ljumma aska kall och slocknad.
Du skriver, David, och ja det har hänt förut, men nog kan du kalla dig entreprenör - för ditt och dina colinkollegors sätt att skriva är något nytt.
Entreprenör eller idiot; världen är ditt ostron, och valmöjligheterna äro oändliga!
