Funderade lite på "hen". Har tröttnat lite på ämnet, eller nä, skoja - det har jag verkligen inte - är mest "neutral" numera.

Då fördes tankarna till "laísmo", "leísmo" och "loísmo" - nämligen fenomenet i spanskan där man i objektsform bryter mot normen och definierar om det rör sig om man eller kvinna, trots att det är grammatiskt fel. Istället för att allt är "hen" och "henom" så vill man säga om det är "han", "hon","honom" eller "henne", helt enkelt.

Detta har sin historia. På artonhundratalet till exempel så var det vanligt att poeterna ville visa vilket kön pronominet syftade på. Romantiska poeter, ni vet - alltid ska de då vara märkvärdiga! Nåväl!

En fråga är ju: startade de något nytt, eller skrev de bara vad som sades i vardagen? Svårare att vara säker på.

Idag är detta mycket vanligt, det skiljer sig lite på var man är och vilka objektsformer man syftar på, men la RAE har idag accepterat "leísmon" (dvs att man märker ut med den maskulina dativformen då det är en man man talar om som ackusativ), och den finner man till och med hos NOBLESSEN (mhmm) redan 1897.

Det har tagit tid för "leísmon" att bli accepterad av akademien, och de andra två fenomenen är inte accepterade. "Leísmon" är även uppmanad att undvikas. Detta gör inte att färre tar till dessa fenomen. För det är ju trots allt inte så språk fungerar: det är inte uppifrån, från akademierna, som språket skapas - det dessa gör är ju att definiera normer som tillsammans ska utgöra en ordning och gemensamma faktorer; detta blir språket. Man kan kalla akademierna för en vän av ordning.

Men det här vet ni ju så klart lika väl som jag.

 

Hur går det då för det omvända, nämligen för "hen"? Jag vet inte, men jag är nyfiken. Mitt intryck är att det går lite enklare att bruka det nu än tidigare, att "chocken lagt sig" på sina ställen. Typ. På twitter finner jag det mycket användbart eftersom att det är färre tecken i ett litet "hen" än i "han eller hon". Det finns bara ett problem, och det är att oftast, dvs i 99 procent (typ) av fallen då jag använder det i tal så kan jag inte låta bli att göra det med en rätt ironisk ton. På något sätt klämmer man in hela affären som är den debatt som förts, i det lilla ordet. Använder jag "hen" så påminner jag om genuspedagoger i Kvällsöppet, Nöjesguidhen-feminister och om ängsliga föräldrar som "minsann ska låta sin dotter ha rosa OCH INGET KAN STOPPA DETTA FATTA!!!1" and. so. on. Ordet för med sig en historia och konnotationer, som ju är självklart. Det är ett laddat ord i min mun och det blir därför inte samma som om jag säger "den" eller "han eller hon". Detta eftersom att det har kommit uppifrån, har tvingat sig till att bli ett ställningstagande, och har inte dykt upp ur det vardagliga, allmänna bruket.

Mamma sa att i hennes skola (högstadium söder om söder fyi) använder eleverna "hen" - men alltid med ironi i tonen.

 

Man kan säga att "hen"-affären går tvärtemot "leísmon", och det enda vi kan göra är att luta oss tillbaka och observera hur det kommer gå för båda dessa fenomen. Vi kan vara hur nära vänner av ordningen vi vill och även försöka besluta vad ordningen bör vara, men i ärlighetens namn tror jag vi bara kommer bli frustrerade då. Så jag lever vidare och hoppas att den där ironiska tonen sakta men säkert dämpar sig, till att tystna helt. Någon gång. I framtiden.

Om språket vill.