Jag tror att jag pratar om läppstiftsfeminism?
Detta skrev (typ, jag har översatt mycket slarvigt, får kolla det igen om jag får tid) Foucault i sin första volym av sina böcker om sexualitetens historia. Han menar i samma kapitel att patriarkatets ursprung är att patriarken i det antika samhället hade kontroll över livet och döden. Han valde om ett nyfött barn skulle få leva, eller om det skulle dö.
”Rätt till makt och makt över liv” kallar han (typ, jag har översa…..) kapitlet.
Patriarkatet är alltså ett samhälle där just patriarken är makten, och makten märks i användandet av kroppen, kontrollen av denna.
Fénice i Chrétien de Troyes roman Cligès från 1100-talets Frankrike är kär i just Cligès. Hon är dotter till Tysklands kejsare, Cligès är riddare. Hennes far, patriarken, vill gifta henne med antingen den eller den. Hmm. Man håller möten, rådgivningar – men Fénice har ingen talan. Hon är ju kär i Cligès dessutom, ingen som fadern ens tänkt på. Han har kontroll över hennes kropp och alltså över hennes liv.
Fénice har en guvernant som heter Thessala. Hon ser att Fénice är orolig över sin situation, och börjar agera för att fixa ihop Fénice med Cligès (han är också kär). Kärleksparet är rätt passiva, men de blir ihop till slut efter mycket möda från Thessalas sida; som har genom magi och list lyckats lura patriarken och samhällets konventioner, och parar ihop dem. Det är i min mening hon som är historiens hjälte, eftersom att hon tar handlingen i händerna.
Hon tar kontroll över Fénices kropp, eller kanske hjälper hon Fénice till att göra det själv. Berättelsen slutar med att Fénice proklamerar sin kärlek och vilja till ett jämställt förhållande.
Det är helt enkelt en väldigt intressant, och rätt underhållande, berättelse.
Hur många krönikor och blogginlägg har jag inte läst som vill bevisa varför Beyoncé är feminist. Hon sjunger om pengar och om att kvinnor snurrar jorden och har kvinnligt band och gud vet allt. Och detta är så klart viktigt. Men jag har haft svårt att förhålla mig, för Beyoncé sjunger samtidigt att hon minsann är kvinna, vill ta hand om hus och hem yada yada. Det finns kanske motsägelser här, men spelar det någon roll?
Vi lever alltså i ett patriarkat (jag menar annars hade vi inte ältat Beyoncés feminism i alla dessa texter), i vilket kroppen sätts i sin kontext och ska bidra till samhället. Jag ser det som att Beyoncé är både Fénice och Thessala på samma gång i detta. Hon är fru Carter, älskar sin man bla bla hennes bästa vän jajajjaja, men hon är också Thessala; hon gör ständigt en grej av att ingen annan än hon bestämmer över vem hon ska vara med. To the left, to the left, hörs DIREKT om du är en slyngel! I En varg söker sin pod konstaterades det att det verkar så jobbigt att alltid vara beredd att inte ta någon skit och ja jag håller med. Fy fan vad jobbigt att vara både Fénice och Thessala samtidigt? Hopplöst förälskad och känslostyrd och sårbar samtidigt som listig, slug, magiker och drivkraftig. Ingen rast och ingen ro, om man ska vara en kvinna med kontroll över sitt eget liv.
Beyoncés del i kapitalismen passar ju in här. Hennes förmögenhet av all reklam för hm och pepsi och gud vet allt gör henne, kanske först som just snuskigt förmögen förvisso, mindre beroende av vad samhället kräver. Who run the world? Ja, men pengar och kapital det vet vi ju sedan länge.
Hennes förmögenhet hjälper henne att lite enklare leva ut som Thessala fierce.
Man kan tala om Beyoncés vilja att laga mat och hennes små kläder och krälande på scenen hur länge man vill, men den här powern det så ofta talas om när det talas om Beyoncé tror jag helt enkelt består i hennes förmåga att vara Fénice och Thessala – kvinna och patriark. Hon säger själv i filmen HBO gjorde om henne att hon ersatte sin egen pappa som manager (eller tja den som har kontroll vad det nu ger för titel), och att det var extremt svårt - men en nödvändighet för att bli självständig. Det gör det nästan övertydligt hur hon tar över patriarkens roll i sitt eget liv.
Min hommage till mamma och de två som sökt högstadiefransklärarutbildningen
Hey mama, I want to scream so loud for you
Because I'm so proud of you, let me tell you what I'm about to do
I know I act a fool, but I promise you I'm going back to school
I appreciate what you allowed for me, I just want you to be proud of me
Jag har växt upp med franskan, utan att först förstå den eller kunna tala den. Guy de Maupassant-samlingen står stadigt i bokhyllan. Morfars gamla Le Bon Usage står där år efter år. Jag åkte till Paris för första gången sommaren innan nian. Det var jag, mamma, lille Hannes som satt i vagn och kusin Maija. Det var ett av åren med de där värmeböljorna. Vi bodde i min storebror Mårtens studio nära Place de Clichy, och åt billig burkmat hemma för att ha så mycket pengar så möjligt att lägga på nöjen. Vi åkte till Eiffeltornet, och mamma väntade nedanför i timmar eftersom att hon är så höjdrädd. Jag blev kär i Paris under den resan och det har alltid stannat kvar. Trots att jag och Maija blev förföljda av en läskig man ända från loppmarknaden i Clignancourt till innanför tunnelbanespärrarna. Och vi köpte Smirnoff ice på kvällen när mamma och Hannes var hemma, klockan var kanske åtta. Vi åkte till Notre Dame på kvällen och såg äldre ungdom göra konster på inlines. Där satt vi nästan varje kväll, jag och Maija, och hittade folk att prata om och skratta åt.
I sexan hade jag börjat läsa franska; jag lärde mig ”jag heter Ellen”, jag lärde mig säga kanin och ko, att ”jag har du har han har vi har ni har de har”. Jag fortsatte i gymnasiet. Vår lärare i geografi hade varit på Madagaskar och visade oss diabilder och pratade franska om sina studier där och all flora och fauna, på franska. Jag fattade inte mycket, om ens något.
18 år åkte jag till Paris och blev au pair. Jag skulle aldrig flytta hem igen. Fyra månader och oändligt många gräl senare hade jag flyttat hem igen. ”Är du hemma på semester?” frågade kompisar när vi sågs igen i Bredäng, ”nä, det funkade inte riktigt” fick jag snopet svara.
Tiden gick. Jag fick lite lärarvick i franska och spanska, lärde sexor säga ”tårta”, ”musik”, ”jag har du har han har vi har ni har de har”. ”Hade jag trott att jag var stor verkligen, när jag egentligen var så där liten?” tänkte jag. Jag fick, var det av Mårten eller av mamma, Främlingen. Jag läste den, och jag var fast. Jag hade upptäckt något här.
Bodde i Spanien med min kompis som pluggade på universitetet och jag ville också. Jag fick läsa kurser på komvux. Läste franska. Började läsa Franska A i Uppsala. Vi fick läsa lingvistik, litteratur i världsklass, historia. Vi lärde oss ett språk och på vis kunde vi börja även bättre förstå vårt eget. Jag älskade det, så jag fortsatte, och jag har inte slutat. Jag bodde ett år i Frankrike och läste vid Nanterre. Jag skriver nu min masteruppsats i franska, och är fortfarande lika glad att jag läste Främlingen där då, att mamma fick mig att läsa La vie devant soi om Madame Rosa på sjätte våningen i Belleville som tar hand om de små barnen av prostituerade. Att jag spenderat alla de där dagarna på loppmarknaden i Clignancourt och hittat alla möjliga saker att spärra ögonen vid. Att jag ändå fått uppleva det jag fått uppleva, även om det är att gå gråtande längs boulevard de Pigalle en kväll för att inte klara av att vara hemma hos sin egen chef – även om man möter på svin längs vägen. Jag är tacksam över att jag fått tillgång till litteratur som Mariveaux, Hugo, de Beauvoir, Sartre, Chrétien de Troyes, Condé, Debord. Att jag kunnat förstå Jacques Brels texter.
Men att det bar dit var kanske inte så konstigt; i bokhyllan har morfars Le Bon Usage alltid stått stadigt, precis som den guldbruna Guy de Maupassant-samlingen. Jag är så tacksam över sådana som min mamma. Som hjälper elever att på olika sätt samla ihop pengar för att kunna åka till Paris, till något av de billiga vandrarhemmen, och stiga upp i Eiffeltornet, medan hon står där nere bland hopen och väntar i timmar. Varje år lär hon dem genom olika lekar att räkna un deux trois quatre. Hon är engagerad i deras lärande och i dem. Min mamma, tillsammans med sina kollegor, behövs i Sverige.
Att två personer i hela Sverige sökt högstadielärarutbildningen i franska gör mig på riktigt ledsen. Det är en lika stor katastrof som att NO-ämnena saknar högstadielärare.
På fredagarna köper de ibland kladdkaka för de vill prata med mamma om olika saker. De anförtror sig åt henne. ”Du är väl vår lärare nästa år?”
Att inte höja statusen för, ja, alla lärare, men inte minst för högstadielärare är att vända ryggen mot de här barnen. Det finns bara en sak att göra: höj lönen. Låt barnen lämna en bit av sitt hjärta i Paris från toppen av Eiffeltornet, och få dem att självmant kämpa sig igenom Främlingen en andra och en tredje gång.
Det enda jag vill säga egentligen är att jag är så himla tacksam. <3
