Hey mama, I want to scream so loud for you

Because I'm so proud of you, let me tell you what I'm about to do

I know I act a fool, but I promise you I'm going back to school

I appreciate what you allowed for me, I just want you to be proud of me

Kanye West – Hey Mama

Jag har växt upp med franskan, utan att först förstå den eller kunna tala den. Guy de Maupassant-samlingen står stadigt i bokhyllan. Morfars gamla Le Bon Usage står där år efter år. Jag åkte till Paris för första gången sommaren innan nian. Det var jag, mamma, lille Hannes som satt i vagn och kusin Maija. Det var ett av åren med de där värmeböljorna. Vi bodde i min storebror Mårtens studio nära Place de Clichy, och åt billig burkmat hemma för att ha så mycket pengar så möjligt att lägga på nöjen. Vi åkte till Eiffeltornet, och mamma väntade nedanför i timmar eftersom att hon är så höjdrädd. Jag blev kär i Paris under den resan och det har alltid stannat kvar. Trots att jag och Maija blev förföljda av en läskig man ända från loppmarknaden i Clignancourt till innanför tunnelbanespärrarna. Och vi köpte Smirnoff ice på kvällen när mamma och Hannes var hemma, klockan var kanske åtta. Vi åkte till Notre Dame på kvällen och såg äldre ungdom göra konster på inlines. Där satt vi nästan varje kväll, jag och Maija, och hittade folk att prata om och skratta åt.

I sexan hade jag börjat läsa franska; jag lärde mig ”jag heter Ellen”, jag lärde mig säga kanin och ko, att ”jag har du har han har vi har ni har de har”. Jag fortsatte i gymnasiet. Vår lärare i geografi hade varit på Madagaskar och visade oss diabilder och pratade franska om sina studier där och all flora och fauna, på franska. Jag fattade inte mycket, om ens något.

18 år åkte jag till Paris och blev au pair. Jag skulle aldrig flytta hem igen. Fyra månader och oändligt många gräl senare hade jag flyttat hem igen. ”Är du hemma på semester?” frågade kompisar när vi sågs igen i Bredäng, ”nä, det funkade inte riktigt” fick jag snopet svara.

Tiden gick. Jag fick lite lärarvick i franska och spanska, lärde sexor säga ”tårta”, ”musik”, ”jag har du har han har vi har ni har de har”. ”Hade jag trott att jag var stor verkligen, när jag egentligen var så där liten?” tänkte jag. Jag fick, var det av Mårten eller av mamma, Främlingen. Jag läste den, och jag var fast. Jag hade upptäckt något här.

Bodde i Spanien med min kompis som pluggade på universitetet och jag ville också. Jag fick läsa kurser på komvux. Läste franska. Började läsa Franska A i Uppsala. Vi fick läsa lingvistik, litteratur i världsklass, historia. Vi lärde oss ett språk och på vis kunde vi börja även bättre förstå vårt eget. Jag älskade det, så jag fortsatte, och jag har inte slutat. Jag bodde ett år i Frankrike och läste vid Nanterre. Jag skriver nu min masteruppsats i franska, och är fortfarande lika glad att jag läste Främlingen där då, att mamma fick mig att läsa La vie devant soi om Madame Rosa på sjätte våningen i Belleville som tar hand om de små barnen av prostituerade. Att jag spenderat alla de där dagarna på loppmarknaden i Clignancourt och hittat alla möjliga saker att spärra ögonen vid. Att jag ändå fått uppleva det jag fått uppleva, även om det är att gå gråtande längs boulevard de Pigalle en kväll för att inte klara av att vara hemma hos sin egen chef – även om man möter på svin längs vägen. Jag är tacksam över att jag fått tillgång till litteratur som Mariveaux, Hugo, de Beauvoir, Sartre, Chrétien de Troyes, Condé, Debord. Att jag kunnat förstå Jacques Brels texter.

Men att det bar dit var kanske inte så konstigt; i bokhyllan har morfars Le Bon Usage alltid stått stadigt, precis som den guldbruna Guy de Maupassant-samlingen. Jag är så tacksam över sådana som min mamma. Som hjälper elever att på olika sätt samla ihop pengar för att kunna åka till Paris, till något av de billiga vandrarhemmen, och stiga upp i Eiffeltornet, medan hon står där nere bland hopen och väntar i timmar. Varje år lär hon dem genom olika lekar att räkna un deux trois quatre. Hon är engagerad i deras lärande och i dem. Min mamma, tillsammans med sina kollegor, behövs i Sverige.

Att två personer i hela Sverige sökt högstadielärarutbildningen i franska gör mig på riktigt ledsen. Det är en lika stor katastrof som att NO-ämnena saknar högstadielärare.

På fredagarna köper de ibland kladdkaka för de vill prata med mamma om olika saker. De anförtror sig åt henne. ”Du är väl vår lärare nästa år?”

Att inte höja statusen för, ja, alla lärare, men inte minst för högstadielärare är att vända ryggen mot de här barnen. Det finns bara en sak att göra: höj lönen. Låt barnen lämna en bit av sitt hjärta i Paris från toppen av Eiffeltornet, och få dem att självmant kämpa sig igenom Främlingen en andra och en tredje gång.

Det enda jag vill säga egentligen är att jag är så himla tacksam. <3