Vad är det groteska, det är något jag frågar mig lite stilla i sinnet dessa dagar. Tror det har att göra med att jag för stunden är lite *inne i romantiken*, och läste Victor Hugos förord till Cromwell, i vilket han förklarar rörelsen, eller inte bara den utan även litteraturen, dess historia och – konsten! Det är det mest storslagna förordet? Det är bra! Som vi alla vet är ju för romantikern lika viktigt som det sublima det groteska – det högsta och det lägsta – allt lever i beroende av varandra och finns i allt. Mmm, detta groteska, vad är det? Idag? Är det den sublime Batman mot den groteske Bane? Är Leksand kommun som skatteplanerar det groteska? Är det Hugo Chávez som provocerar USA i det att han möter dess fiender (förlåt, mötte. Frid över ditt minne)? Är det skatteplanerarkommunen så frågar man sig vad är det sublima? Är det tv-licensbetalarna som tittar på melodifestivalen? Är de sublima de som ger Barack Obama Nobels fredspris och skriver krönikor som *berättar hur det ligger till* med Chávez EGENTLIGEN, ty EGENTLIGEN är ju Chávez grotesk, måtte de fattiga fatta det.

Eller? Jag vet inte alltså, jag funderar. (och nej det där var ej en twist på Descartes fras dock att nu när jag tänker vidare kanske det kan få vara det varför inte men i sådana fall med en lite halvusel ordföljd där i bisatsen)

Vad är det sublima utan det groteska?

Som vi vet visar sig i romantiken ofta det upphöjda finnas i det man trodde var det groteska – och det groteska i det som man ansåg vid den första anblicken vara upphöjt.

På tal om Venezuela så minns jag att min vän bodde där och en gång i veckan deltog i ett filosofiskt seminarium. Gubben som ledde detta kallar vi filosofen (för det är verkligen vad vi kallar honom), och han var så mysig med sitt vita skägg och tankar kring allt och han älskade när ungdomens hjärnor knakade.

Jag och min vän åkte till Ejido en eftermiddag för att bada i en källa. När vi kommer fram är det lugnt, inte en människa syns på gatan, det är tyst. Det är ett så kallat ”barrio”, eller som brasilianerna säger, ”favela”, om det gör det tydligare. Där finns som överallt en stor propagandaplansch med Chávez på och info om hur man fixar rent vatten i kommunen. Vi går in mot den stora skogen, mot källan. En liten farbror möter oss på en stig; han bär sin utslitna turkosa för stora t-shirt både ut och in, och bak och fram, och han stöttar den lilla taniga kroppen på en rustik käpp. Munnen har väl kvar hälften av sina tänder. Han stoppar oss och säger att oss väntar faror om vi fortsätter in, varpå vi ler, nickar, tackar, säger adjö. Den lille farbrorn insisterar, men det struntar vi i. Vi skrattar till och med lite, precis som simba skrattar när han är där i hyenaområdet. Väl ombytta till badkläder står vi och plaskar i källan. Då kommer två killar, och på bara några sekunder står min kompis och pratar med dem. Förvirrad som jag är märker jag det så klart när hon redan står och tömmer sin väska på saker. Jag ser i den ena killens hand som han diskret har vid höften en gammal pistol, och de börjar säga till mig att också ta fram mina saker. Nu bör det sägas att vi inte hade mycket med oss, dessutom hade vi köpt varsin CD på bussterminalen av en grupp folkmusikfarbröder – som rånarna avvisade. De tog våra telefoner, min kamera, men passet lät de mig ha kvar (jag vet!), och de lät oss behålla fyra bolivares så vi kunde betala bussresan hem sen. När de börjat gå fick jag en flipp och ropade på dem, och bad dem om jag inte kunde få tillbaka mitt minneskort från kameran, ”alla bilder är ju där”, vilket de gick med på (JAG VET!); ”snabbt!!” sa de till mig och jag skakade och började lirka med kameran svarandes ”ja det klart!” (jag vet…).

Sedan går de, vänder sig om, ser på oss och säger att vi ska låtsas som ingenting.

När de gått sätter jag mig chockad på en stubbe, i handen ligger minneskortet. Jag och min kompis tittar på varandra och allt vi kan göra är att skratta. Vi skrattar, vi blir tysta, skrattar, skärper till oss och går. Vi åker tillbaka till Mérida. Det är en lång bussresa.

Dagen hade inte gått som planerad pga händelse, och min kompis missade således sitt filosofiseminarium.

Dagen efter går vi dit, då det är ett till då. Den skäggige filosofen med sina lärjungar frågar min vän var hon var dagen dessförinnan och vi börjar förklara situationen. Vi pratar, hjärnorna knakar, mysfarbrorn ler. Han gör detta år ut och år in helt gratis, han gör det av passion för lärdomen.

Vad är då det groteska? Vad är det sublima? Är det groteska den magre tandlöse i barriot som inte kan klä på sig? Är det sublima den vänlige gamle mannen som lever i sina rena vita linnekläder, för och av visdomen?

När min vän, efter att ha deltagit i seminariet hos filosofen under ett års tid, skulle säga farväl innan flytten hem till Stockholm, var han ledsen att hon skulle fara. Sedan tog han med sin hand ett fast grepp om hennes bröst, varpå hon chockad frågar vad han håller på med. Han skrattar, så är män säger han.

Jag ska hem till Sverige, jag och min vän står klockan sex på morgonen i en kö som sträcker sig över hela terminalen. Det är en av många köer. Vi delar upp oss – får jag ingen biljett kommer jag inte till Caracas. Min vän pratar med en kille näst längst fram, hon berättar att vi är i akut behov av biljett till kvällens bussresa, och han låter henne stå med honom i kön. Timmar senare lyckas vi köpa biljetten. Vi är evigt tacksamma, så klart. Jag ger honom en börs i Venezuelas färger jag virkade i kön, den var rätt ful.

Om kvällen säger jag farväl och träffar börsägaren, vi åker tillsammans. Han ska till Caracas eftersom att han ska till armén. Han är officer. Han har rest runt mycket i landet, han verkar kunna varenda hörn, ”ska man skydda sitt land måste man känna sitt land”. Jag berättar att jag ska flytta till Frankrike och han berättar om när de åkte dit; de reser rätt mycket i armén och träffar andra i andra länder. Han gav mig ett litet gosedjur, eftersom att jag hade gett den där börsen. Jag kände mig extremt töntig.

Väl i Caracas tar vi en taxi, jag ska till flygplatsen. Taxin är en gammal bil, sätena är inte helt intakta och alla dörrar har inte lås. Vi talar i taxin och taxichauffören visar ett respektfullt "ok" när han hör gosedjursgivaren vara officer. Radion är på hela resan, Chávez talar. Han berättar avslappnat om sina unga år, och sina år som ung i armén, han skrattar lite mellan anekdoterna. Vi är tysta i taxin, ibland skrattar någon tyst med, ibland alla tre.

På löpsedlarna runt om i staden spekuleras det kring presidentens cancer. Jag flyger hem till Stockholm.

Victor Hugo visste allt vad han pratade om när han sa att det groteska inte behövs i konsten utan är konsten, för vad är det sublima utan det groteska? Och i det man tror är det sublima finns oftast det groteska. Så idag är det groteska vad för något? Kanske är det Bane, kanske är det skatteplanerande Leksand - kanske är det Chávez, för att på så vis låta den sublime hämta sitt fredspris i Oslo.

Jag för min del vet i alla fall att det groteska finns i en mysgubbe i vitt skägg klädd i vita linnebyxor, som lever för och av visdomen.