Det är svårt att vara socialdemokrat idag, man vill vara många till lags: arbetarna, medelklassen, vårdföretagarna. Alla ska med! Det kan vara svårt att veta hur man ska förhålla sig i debatterna och i valrörelser när man vill locka alla och spela för alla lag. Låt oss, som vi så ofta borde, ta lärdom av en viss herr Victor Hugo, och hans dramatiska projekt…

När Victor Hugo skulle sätta upp Hernani på la Comédie Française 1830 hände den så kallade ”Hernanibataljen”, hehe. Hugo, ledare över den romantiska rörelsen, hade så klart med sin premiär lockat till sig de unga romantikerna, dessa svartrockiga jämlikhetsvurmande emos – men de var inte ensamma; de konservativa, de som fortfarande hade sån där krullig vit peruk, kom ockå, och de var arga. Det blev bråk, det blev handgemäng, jag tror till och med att en dog.

För Victor Hugo var det viktigt att få sätta upp pjäser på la Comédie Française (prestigen var inte direkt betydelselös) och detta betydde att han var tvungen att skriva pjäser som kunde accepteras där, men som inte stred mot hans romantiska tankar. Han var tvungen att finna en balansgång, och det gjorde han väl efter många om och men, han liknade bittert dramatikern vid en kopplad hund, vars hals slitits ut av censurens koppel – det var inte lätt att få ut sitt geni.

Nåväl, Hugo gjorde inte bara de konservativa arga med sina kontroversiella verk (ni vet hur romantikerna visar att varje människa är jämlik och att det sublima finns i allt precis som det groteska), men även liberaler. Varför? Liberalen var ju av en progressiv, god ideologi, vilken Hugo väl ändå tillhörde, varför all kritik? Jo, för att det är skillnad på att stå för ideal inom den dominanta ideologins ramar och att inte erkänna just det som dominerar. Hugo vägrade göra det senare. Hugos texter var för sina samtida skilda från det dominanta ramverket. Hugo vägrade acceptera konformismen.

Hugo vägrade det borgerliga dramat där hjälten samlar familjen, försonar samhället, löser upp samhällets uppdelning, för att återskapa ”en enad familj”. Han gör genom sina texters struktur motstånd mot hela denna dominerande tanke om samhället, genom att bryta mot de regler som finns för hur ett drama ska se ut. Han gör om dramatiken i grunden. Han tar bort vissa essentiella rolltyper (adjuvantens roll är om inte motsägelsefull så ytterst begränsad, till exempel), han gör pjäsens tempo oförutsägbart. Hjältens motståndare kan komma att bli personen som driver hjälten mot sitt mål, hjälten själv kan korrumperas av det groteska, och så vidare.

Ruy Blas i pjäsen med samma namn är en simpel lakej på slottet i Spanien, och blir kär i ingen mindre än drottningen. Den mäktige Don Salluste gör honom till premiärminister i landet (han har sina skäl), och som detta blir Ruy Blas väldigt populär, står upp för folket – han är ju en del av det – men! och detta är ett viktigt men, han finner sig i sin roll snabbt, längtar tillbaka till dagarna när Spanien var ett stort imperium och han blir snart bekväm i sin roll som – om än populär - försvarare av monarkin. Han finner sig snabbt i ordningen, i sin roll som makthavare, han korrumperas.

Han har sina politiska visioner, han har sina mål, men anledningen till att han ens går med på att ge sig in i denna fars med Don Salluste är eftersom att han älskar drottningen, och han kommer henne närmare på detta viset. All politik bedrivs av kärlek, som Hugo själv tyckte. Det är klyschigt, men kärleken är drivkraften för varje romantiker.

Nu säger socialdemokraterna ”nja, okej då” till vinster i välfärden. De blir alla till lags. Bodström sa igår i någon morgontv att företag självklart ska gå med vinst ty vinsten är dess drivkraft, och idag såg jag Jämtin citeras sägande att företagens drivkraft inte ska vara vinst. Alla ska med! Socialdemokraterna är ett arbetareparti, de kom till makten genom visioner och raka bud, ett rakt intresseområde – arbetarens. Idag är det inte lika tydligt. En lång tid i maktens centrum korrumperar människor, antar jag, och nu har de funnit sin roll försvarande den liberala dominansen, precis som Ruy Blas skulle försvara den gamla monarkin. Synd. Socialdemokraterna är inte ens regerande, ändå verkar de ha glömt hur det är att vara lakej.

Hugo vägrade acceptera hur det borgerliga dramat återförenade ordningen, samhällets ”familj”. Han vägrade det i sina dramer helt och hållet – han vägrade det i replikerna, karaktärerna, och i själva textstrukturen. Han gjorde motstånd från själva grunden. Han revolutionerade hela den litterära modellen med sina pjäser.

Löfven säger att samhället är en familj, socialdemokraterna vill återförena oss så vi blir till en lycklig, enad samhällskropp, inom det dominanta ramverket. Därför är inte deras beslut förvånande angående vinster i välfärden. Som Bodström sa: alla företag drivs naturligtvis av vinst, och socialdemokraterna liknar idag mer än någonsin ett företag, vars drivkraft är att vinna val om man så måste fatta kongressbeslut ”nja”. Trist, man kan ju fråga sig, var är kärleken?

Summan av kardemumman är alltså: det är inte med socialdemokraterna i spetsen vi kommer delta i Hernanibataljen, det är kanske inte heller vad socialdemokraterna vill, men då måste jag ändå ställa frågan: finns det något socialdemokraterna faktiskt vill?